Världens förenade turister

På en charterresa i Bulgarien ville de rikssvenska pensionärerna med Olle i spetsen absolut samla ihop några slantar för sina nyvunna bulgariska vänner på pensionärsträffen. Och i euforin över att ha byggt nya broar skulle tillställningen hurtigt och folkhemsaktigt avslutas med fredssången I natt jag drömde …
     Jag tyckte det hela var både förnedrande (penninginsamlingen) och lite fjantigt (fredssången) - och det tyckte nog bulgarerna också.
     Olle och hans kompisar drevs av en ideologi som få ens har reflekterat över eftersom den känns så absurd och naiv. De flesta av oss reser för att det känns bra för oss själva och det gjorde antagligen Olle och kompisarna också. Men de tyckte att massturism också ska göra världen bättre.
     I dag måste vi buga oss djupt och önska att hela världen hade lite av Olle i sig.
     För det är nu som den globala massturismens medlidande för första gången någonsin prövas på allvar. I många år har turisterna levat loppan i Phuket, strövat omkring på Sri Lanka, dykt i Maldiverna, vi har sugit i oss klimatet, miljön, kulturen och maten - ända fram tills förra veckan när alla dessa paradis och många av dess besökare och invånare sveptes iväg.
     Eftersom nearest is dearest är det just de västerländska turistorterna som fått mest uppmärksamhet i media, och är någonting som vi utomstående för alltid kommer att minnas av katastrofen. De hjärtskärande öden som drabbat bland annat finländska turistfamiljer glömmer vi aldrig, eftersom vi alla någon gång har vandrat på en idyllisk sandstrand … igenkännandet har en stark psykologisk effekt.
     Mitt i tragedin är det därför turistkopplingen som måste vändas till en fördel. Just för att vi tidigare fått förverkliga våra lyxdrömmar hos dem ska vi nu göra allt för att hjälpa ortsbefolkningen att komma på fötter igen. Alla som är beroende av turistindustrin vet hur lätt trender vänder: man kan aldrig vara säker på att turisten verkligen återvänder nästa år. Däri ligger också branschens förrädiskhet. Och efter en gigantisk katastrof som denna kommer det naturligt nog att ta år innan turisterna dyker upp igen.
     Så vi kan alltså inte räkna med turisternas pengar.
     Eller kan vi?
     Tänk om vi skulle låta Olle bestämma. Visserligen inser han att både det omedelbara behovet - som rent vatten, mat och tak över huvudet - och återuppbyggandet av städerna och byarna långt bortom turistglansen blir ofantligt krävande och dyrt, och att det mänskliga lidandet helt enkelt är omätbart. Han vet också att vi har en tendens att glömma: I iranska Bam lever man fortfarande i temporöra tältbyar - ett år efter jordbävningen som krävde närmare 50 000 offer.
     Men han vet också att det görs närmare 800 miljoner internationella resor varje år i världen. Hans plan skulle gå ut på att få alla dessa välbärgade resenärer som inte drabbats att lätta på plånboken i ren solidaritet. Redan några euro per resa skulle ge flera gånger den summa som det internationella samfundet hittills har donerat.
     Olle har alltså haft rätt hela tiden: Världens förenade turister har ett ansvar.

Läs också en BBC-artikel om hur och varför pengar hjälper (på engelska):