Vad händer när nord och syd möts - på nords hemmaplan? Svaret kan läsas i Anu Nousiainens suveräna reportage i Helsingin Sanomats söndagsbilaga den 21 september. På två sidor försöker hon komma underfund med varför tolv tonåringar från Sierra Leones ungdomslag i fotboll rymde och ansökte om asyl i Finland.
Att de gjorde så har egentligen inte överraskat någon annan än den finländska polisen, som först antog att killarna var ute på nattklubb och flirtade med finska tjejer.
Hemma i Sierra Leone insåg man faran redan inför junior-VM som spelades i Finland i augusti. Pojkarna varnades om och om igen för att inte hoppa av, man hade till och med samlat in pengar för sina hjältar (laget fick silver i de afrikanska juniormästerskapen) för att sporra dem att komma hem igen. Under turneringen höll ledningen dygnet runt koll på killarna och Nousiainen drar slutsatsen att pojkarna inte såg någonting annat av Finland förutom fotbollsplanen, bussen och hotellet. Allt för att de inte skulle lockas att hoppa av.
Ändå hoppade de av. Fundera på det. Tolv sextonåringar väljer frivilligt att lämna allting - familj, vänner och sina liv - bakom sig, och lägg till att de nu uppenbarligen är bespottade och betraktade som förrädare i hemlandet.
Visst, spelarna är unga och antagligen oförståndiga och naiva, men ändå … skulle den finländska tonåring du känner göra samma sak?
Förstås inte. Vi har självklart våra problem, men vi har inte just klarat oss ur ett blodigt inbördeskrig, vi lever inte i kollektiv fattigdom och desperation. Eller som det konstateras i artikeln: fotbollskillarna är helt präglade av kriget och det medförande eländet. Att försöka starta ett nytt liv i en annan världsdel upplevs därför inte som något speciellt omvälvande.
I reportaget är det speciellt en scen som fängslar. Fotbollsförbundet FIFA är gentilt och killarna får bo på Societetshuset i Lahtis. Och vad finns på varje hotell med självaktining här på våra breddgrader? Buffé! Den yttersta symbolen på västerländskt frosseri och överflöd. Så undet två veckor får laget sluka sådana mängder mat och leva i sådan lyx som ingen av dem någonsin upplevt förr.
Och kanske, kanske, börjar de unga pojkarna så småningom tro att det är just så här också i den västerländska vardagen. Att buffén alltid väntar på oss, att vi alla hugger i varje morgon, lunch och kväll och sedan rullar vidare till soffan med ett rap. I och för sig är det inte så långt från sanningen, men ändå tillräckligt långt för att pojkarna aldrig mer ska få njuta av den. FIFA:s och vår gästfrihet är slut, och med stor sannolikhet är en enkelbiljett till Freetown det enda som det nu bjuds på.
Vi blir kvitt "problemet" och Sierra Leone får tillbaka de unga förmågor som alldeles säkert behövs för att bygga upp landet på nytt. Slutet gott - allting gott?
Jag vet inte. Det enda goda med fallet är att det igen påminner oss om att klyftorna i världen är hisnande, och att det är där som roten till problemen finns. Men också om att det i slutändan handlar om enskilda individer som ofta bara drömmer om ett värdigt liv.
Och om att det därför i en annan tid lika bra kunde ha varit våra tonåringar.
Fotnot: Senare har pojkarnas öde behandlats omfattande i några längre artiklar. Och för mig personligen har det varit en fröjd att se t.ex. Kups målvakt Patrick Bantamoi, en av killarna alltså, göra paradräddning efter paradräddning för sitt nya klubblag.