Jag var inte själv där, men vännerna har berättat.
Pirttibacka skogar i norra Esbo. En solsprakande vardagsförmiddag. Skidspåret mjukt och harmoniskt som kudden hemma i sängen. Granar som med ett självklart lugn bär på nattens ansamling av jungfruvit snö.
Då kommer han glidande. Med tusentals år av finländsk skidhistoria i ryggen svävar han sakta förbi, inte som en blixt utspökad i neonfärgade trikåkläder, nej, han är framburen av en farfars erfarenhet, ja, med ålderns stolta kraft stakar han sig framåt.
Men vad nu? ... Han stannar där framme! Han vänder om. Han kommer fram till vännerna, han tilltalar dem på majoritetsspråket som lämpar sig bättre än finlandssvenskan för visdomsord i granskog.
- Jaaaha, pojkarna är ute och skidar, ... börjar han likt katten kring het gröt.
Och så tror man att man vet vad som komma skall: En snabblektion i skidlöpning, kanske några förnumstiga vallningstips, möjligen några ”anspråkslösa” utläggningar om vinterns saldo med tusentals kilometrar mm.
Helt fel.
Han säger: ”Jag är Lapin mies och livet har lärt mig. Era kamrater sliter och stressar ihjäl sig på jobbet, och sedan skaffar de sig ”kondition” genom att lyfta tyngder på svettiga gym, eller så springer de sig fördärvade inne i en squashbur. Men jag frågar dem, ja, jag undrar:
Får de syre där inne?
För det är syret som är allt. Det är kondition. Det är livet.
Och vad ska de göra med sina pengar? I himlen finns det ingen plats för plånböcker.”
Sedan klappar han mina vänner på axlarna. Han säger att de tydligen har förstått eftersom de är här en vardag och inte ute och förtjänar pengar.
Och till sist ger han ett tips som gäller oberoende av vad hälsofascismens läror än må diktera:
- På skidturen ska man alltid ha med sig två mellanöl i ryggsäcken. Med det och med syre i lungorna kommer man längst.
Och så försvinner han. I tysthet stirrar de på denna visdomarnas gestalt framburen av trollträn fastspända i fötterna. En man, en myt, en legend.
Men fullkomligt på riktigt.
Samtidigt. I storstaden. Där sitter vi, vanligt folk, med en medelpuls på 150 och slänger i oss mat medan vi läser diktat om hur konditionen ska upprätthållas i glansiga konditionstidningar som egentligen borde rikta sig till elitidrottare men som lömskt nog marknadsförs till medelsvensson, och självkänslan sjunker, för man ska träna sex gånger i veckan, och det ska vara muskelträning och uthållighet och tempoväxlingar och crosstraining och fartlek och pulsmätare och digitala analysprogram och rätt diet och och ...
Men håll nu käften redan!
För jag vet vad Lapin mies hade sagt: Vi ska sluta underkasta oss livstilsråd vars enda syfte är att piska oss och få oss att shoppa mera.
Alternativet är ju egentligen enkelt och billigt:
Skidning, jogging, långfärdsskrinning, promenader, cykling – aktiviteter i naturen i eget njutbart tempo.
Ja, vad som helst som inte sakta men säkert sliter ner oss, utan som tvärtom ger oss syre – och därmed också våra liva tillbaka.
(Plus de där två flaskorna mellanöl.)