Får det lov att vara inre filé från Brasilien? Kanske fårkött från Nya Zeeland?
De där avgörande ögonblicken vid köttdisken ... utbud, möjligheter, mums, jag är nog värd allt detta.
Hemma stirrar man sedan på jordgloben. Nånting som geografiläraren sade hänger fortfarande kvar i bakhuvudet. Konstigt nog tycks hon rentav ha talat sanning: Nya Zeeland ligger långt borta. Allra längst borta. För att vara exakt är det 17 095 kilometer den spikrakaste fågelvägen från Wellington till Helsingfors. Och Brasilien är väl inte heller precis bakom knuten.
17000 km betyder frysfartyg runt halva klotet, rena orgien i resursslöseri, i nedsmutsande havsutsläpp och oljekonsumtion – allt för att Stora Jag ska få min köttbit.
Men ärligt talat, lilla jag är nog inte värd det, hur billigt det där köttet än må vara.
Så tillbaka till köttdisken nästa dag. Dilemmat: Hur ska man göra om man vill kombinera följande krav på sin mat: a) lokal, småskalig produktion b) etisk produktion c) ekologisk produktion d) kvalitet e) vettiga priser och e) pengarna ska komma producenterna och inte butikskedjorna till godo?
Hjälp! Så många krav ... är det en omöjlig kombination?
Nej. Men vänd omedelbart på klacken vid supermarketen. Svaret finns inte där. Svaret heter direktförsäljning från ekogårdar, en stark trend som allt fler smarta konsumenter nappar på.
Knäpp på datorn, och ett e-post senare är saken klar. Snart levereras t.ex. tio kg garanterat färskt kött portionerade i mindre bitar hem till dig. In i frysen och färdigt att plockas fram till vardags eller fest.
Efter att vi hade tillrett den första osannolikt möra rostbiffen (jo, det var fest) från Pargas gård i Ekenäs var jag defintivt en såld man; kändes som att smörja kråset på lyxkrog.
Och så tänker man vidare ... kanske det ändå finns en orsak till att italienarna är störst på ekologisk produktion i Europa, till att direktförsäljning är en stor hit, och till att det som en fortsättning på slow food-rörelsen från 1980-talet finns hela 400 restauranger som bjuder på ekomat?
Enligt undersökningar vill de italienska läckergommarna ha ekomat just för dess renhet och höga kvalitet. Och nu tror många kanske att vi finländare har en andel i den renheten och äktheten, men faktum är att de enda ekoproukter vi exporterar till gourmet-Italien är havreflingor – och lakrits.
Så tills vidare kan vi i lugn och ro själva njuta av de godbitar vi har. För det är inte bara ekogårdarna som har svaret. Renkött från Lappland, hjort- eller älgkött från våra skogar ... ja, mera eko, etiskt och läckert kan det inte bli.
Och vilka var nu några av alternativen igen? Lammkött från andra sidan jordklotet? Biff från Brasilien? Alla dessa transporter ... fullkomligt i onödan.
Därför jag älskar jag så innerligt att vara konsument i dag. Det har aldrig varit lättare att säga nej till världsekonomins absurditeter.
Och ja till sunt förnuft.
Mera om ekologisk köttproduktion och direktförsäljning (tyvärr endast på finska):
www.finfood.fi
www.luomu.fi