Lek att vi är på party. Plötsligt står jag där bredvid dig, och efter de rituella fraserna om vad du gör nuförtiden drämmer jag till med en helt seriös fråga, vars syfte inte ens är att låna stålar:
Är du rik?
Med stor sannolikhet svarar du nu med ett spontant bubblande skratt och där mellan flabbet hostar du fram ”Jag?” och ”Neej, hur skulle jag vara det” och hi hi och ha ha, det är Wahlroos som är rik, jag är bara en vanlig knegare.
Så skulle jag själv också svara.
Och på ett relativt plan är det naturligtvis sant. De flesta av oss är rena fattiglapparna – i jämförelse med det riktaste ytskiktet.
Men många av oss är ändå rika, förbannat rika, vågar jag påstå.
Vi har mat, husrum, kläder, prylar, vi reser och vi har hobbyn, barnbidrag ska fondsparas (säger bankerna), bilar ska köpas, hoppla hoppla. Vi lever i ett aldrig skådat välstånd och gör det med ett skönt leende på läpparna. Och visst kan och ska man njuta av att leva gott, vi har ju lärt oss att vi är värda det.
Men inspirerad av en diskussion som Stan Saanila, Anna-Lena Laurén och jag i fjol hade i radion är det nu dags att jämna ut oddsen. Det är tid att värma upp gamla briljanta idéer från tidigare generationer.
År 1979 startade en handfull aktivister Procentrörelsen, som snart växte till en anmärkningsvärt populär rörelse. För att sätta press på statsmakten att höja biståndet gav tiotusentals privatpersoner en procent av sina inkomster till utvecklingsbistånd, vilket bevisade att medlemmarna personligen levde som de lärde.
I ett rikt Finland där tjänstemän och beslutsfattare kör ner skolor, sjuk- och åldringsvården mm i en ständig jakt på ”inbesparingar”, måste vi nu säga ifrån. Inte bara genom att rösta på människor med samvete, skriva insändare, och pressa på tjänstemännen, utan också med plånboken.
Vad står dig nära? Ett fadderbarn i Indien? Bostadslösa i Finland? Psykvården? Östersjön? Läkare utan gränser? Drogupplysning?
Välj själv, och starta sedan en personlig procentrörelse. Med en medellön blir det typ 20-25 euro i månaden, vilket är helt överkomligt i normala fall. I själva verket borde därför den nya fria procentrörelsen bestå av allt det man eventuellt redan ger i välgörenhet plus ytterligare en procent.
Obs! Lågavlönade, ensamförsörjare, bostadslösa, arbetslösa, sjukpensionärer, och vem som helst som av ödets nyck har det knapert ska självklart strunta i detta prat.
Men medelklassen måste sluta hyckla, se sig själv i spegeln, ställa frågan ”Är du rik?”, och skrikande svara:
”JAAA! Jag ÄR rik! Jag är helt sjukt rik!”.
Och sen bums till nätbanken med den snärtiga bärbara datorn via det snärtiga megagiga bredbandet för att lägga en eller två procent av inkomsterna på automatbetalning till välgörande organisation av eget fritt val.
Njut sedan av den meningsfulla känslan av att bli lite mindre rik