Så när föräldrarna sitter där och gullas med sin nykomling på förlossningssjukhuset bärs det plötsligt in två väskor med Överraskningar: Broschyrer, cd-skivor, prylar, produktprover, leksaker, och ännu mera broschyrer och produktprover och prylar.
Och ytterligare lite broschyrer: Ät panadol i rätt dosering, satsa på Pampers (de strävar nämligen efter att se på världen ur barnets perspektiv), ja, och köp för all del Lindexkläder (”The future is born”).
Vilken varm och framför allt ärlig hälsning till gulleplutten: Vi, det globala kapitalet, har ett gott hjärta.
Men vad nu?
Babyskriket tilltar när fadern, utmattad av förlossningens omänskliga ansträngningar, uppbådar det allra sista adrenalinet för att lyfta hela den kommersiella härligheten till stället han anser att det hör hemma: skräpkorgen.
Den skrynkliga individen protesterar! Plutten är tre timmar gammal, men vill ha sina produktbroschyrer! Nu!
Pappan ser villrådig ut. Hm, tja, kan man faktiskt kasta bort så här fina saker? Vi har ju liksom fått dem … gratis? Han är svag. Han förmår inte lyfta dem i skräpkorgen, han ger upp inför den smått oväntade, men synnerligen listiga, alliansen mellan Pampers, Panadol, Fisher-Price och spädbarn.
Skriket avtar. Game set match.
En vecka senare: broschyrerna, varuproven och prylstruntet har övertagit hemmaplan, spridande ljuva löften om kärlek, trygghet och torra rumpor till hemmets alla hörn.
Fadern knyter näven. Han svär på att han ska komma igen.
Han riktar blicken mot svenska Kalle Anka, som utkommer en gång i veckan med en upplaga på cirka 120 000 ex.
Kampen står om ”presenten”. Den pryl som gänget i Ankeborg varje vecka (!) envisas med att skicka som bilaga till tidningen. Det gör sex miljoner prylar i året. Sex miljoner onödiga prylar, muttrar fadern.
Det är pappan mot resursslöseriet och konsumtionssamhället. Vågen väger ganska jämnt.
Fadern vet att han inte är ensam: Presenterna är av undermålig kvalitet, ofta ganska meningslösa som leksaker och nioåringens intresse för presenten varar därför för det mesta i cirka sextio sekunder.
Fast fadern medger att spionkikaren var ett undantag. Men den där idiotiska spindeln, det där värdelösa spelet, den där plastsnurran – en strid ström av struntprylar i en värld som redan nu översvämmas av saker.
Så han tar modet till sig. Men han vågar inte avslöja sin avsikt – att avbeställa presenterna – även om han den här gången inbillar sig att nioåringen är hans allierade.
Han trycker med darrande pekfinger siffrorna + 46 40 6939420, det är lång väntan, han har barrikaderat dörren för att hålla fienden stången, tuut-tuut, ”vi får många samtal just nu” … men så plötsligt: ”Kundtjänst, hur kan jag hjälpa?”.
Fadern sväljer. Han har segern, den slutgiltiga, inom räckhåll. Han förnimmer redan den ljuva doften av prylfrihet och omätbar lycka. Världen håller andan…
Men vad i all sin dar? Tvekar han?
Eller har han kraften att frigöra sig från pryloket? Vågar han ens?
… Skulle du våga?