På läger

Med ett brett men tyst leende gick hon omkring bland skogen av tält och räckte fram små omsorgsfullt vikta papperslappar till förbipasserande. Samtliga innehöll samma angelägna meddelande:
   Be my friend! (plus en e-postadress).
   Ja, när japanska och finlandssvenska scouter möttes på storlägret WIK på Kimito här om veckan var det inte bara en eller två nya vänskaper som uppstod. Och när de japanska scouterna, alla uppklädda i yukata-dräkter, steg upp på lägerbålsscenen och utförde en absurd technodans i sommarnatten kände vi att scouting är Stort.
   Jag var på plats för att göra forskning för ett bokprojekt. Med ett förflutet i stolta Helsingfors scoutkår Spanarna ville jag med egna ögon se hur scoutrörelsen mår i dag.
   Så jag drog många-många slumpmässigt valda barn i ärmen, precis som japanerna gjorde, och bad dem motivera varför de är scouter.
   Så här lät det, hela vägen:

- Det är super att lära sig att klara sig själv i skogen. Att bo i tält är mysigt!
- Bättre än att sitta hemma och spela dataspel!
- Internet är skit, det här är bäst. Det är på läger man får vänner!
- I fotboll springer man bara efter en boll och tacklar, här gör vi mycket mera!

Stackars hjärntvättade barn! var min första reaktion. Men det var nog helt ärliga svar jag fick av scouterna medan de paddlade i kajak, lärde sig sätta upp tält, seglade på stormiga havet, pluggade navigationsteknik, orienterade i skogen, studerade eldsläckningsteknik, tillverkade vettiga saker av skrot eller kämpade uppåt längs en klättringsvägg.
   Men ... nu kan jag redan höra ett trött intellektuellt mummel från en del allvetande vuxna. Ett mumlande om det förkastliga med hierarkier, patruller, parader och uniformer. Folk som blir störda på den gammalmodiga ”präktigheten” eller kanske det ”militaristiska”.
   Det är nu jag måste bita samman och räkna långsamt till tio.
   Sådär.
   Hur jag än försöker kan jag nämligen inte uppbåda någon som helst indignation - tvärtom - över att scouting bygger på idén om patruller med patrulledare, avdelningar och ledare, kårchefer och så vidare. De äldre tar hand om de yngre. Ansvar. Vänskap. Samarbete. Patetiska ord för många, men de är ju för tusan rena bristvaran i dagens värld (och det märks).
   Paraderna är förstås, liksom alla parader, fjantiga, men de spelar en helt underordnad roll i verksamheten i dag och är självfallet frivilliga. Och scoutklädseln är nog ingen uniform: några har, några inte.
   Än den förkastliga ”präktigheten” då?
   Hm, personligen är jag bara tacksam för all den ”präktighet” som scouting gav mig i tiderna: inside-humorn, gänget, ansvaret för varandra, och viktigast av allt att jag som inbiten stadsbo ändå klarar mig och trivs i naturen. Alla de där vansinniga scoutäventyren i skogen, på fjällen, på haven och sjöarna. All den där friheten. Helt oslagbart.
   Så efter att nu ha levt lägerliv i modern tid är min konklusion mycket enkel: Vi ska vara tacksamma för att det fortfarande finns scoutledare (de får ingenting betalt) som erbjuder dagens barn samma sak.
   Ge dem medalj för tusan. Och anmäl ditt barn till scouterna.