Jag har varit på resa. På resan såg jag mörkret. Det hjärndöda. Det jag såg kallas visserligen officiellt Formel ett. Eller Grand Prix.
Men dess rätta namn är mörker, och skall så förbli.
Många inbillar sig kanske att charterturism är dekadensens ändstation, en symbol för västerlandets förfall. Men jag vet (mycket) bättre.
Sanningen är att charterturism är individualistiskt, intellektuellt, avkopplande och på alla sätt och vis härligt och samhällsnyttigt i jämförelse med den turism som går ut på att man reser land och rike runt för att heja fram en häkkinen eller en schumacher.
I dagens värld är honnörsordet frihet. Vi ska ha frihet att förverkliga oss själva (gärna med teknikens hjälp). Och även om det är givet att friheten är skenbar tror vi blint på att alla människor ska få förverkliga sig själva enligt devisen "Om du vill göra det - gör det!".
Och personligen har jag ganska långt trott på de här principerna, försökt förstå också sådana tidsfenomen - typ att åka runt, runt, med vattenskooter - som helt uppenbart är idiotiska.
Men i Budapest öppnades mina ögon.
Under ett veckoslut i augusti bevittnade jag hur omkring 100 000 Formel ett-turister erövrade Budapest. Vi kom, vi såg (men inte så mycket) och herregud så vi segrade.
Hur lyckas man med en sådan bedrift?
Enkelt. Man använder en beprövad taktik. Man super och knullar.
Man super endast Foster's-öl eftersom Foster's är sponsor, man knullar ungerska horor eftersom fruarna väntar hemma med barnen och av bara farten skriker man "Miiika Häkkinen" eftersom Häkkinen råkar komma från Finland.
Börjar du misstänka att detta är en moralpredikan? Bra. För det är just vad det är.
Vidga dina vyer - res! heter det visst. Eller: Koppla av - åk på semester! Vi vet att det ligger något i deviserna, att de stämmer. Och även om det inte måste finnas ett Stort Syfte med en resa, har resandet ändå gjort obeskrivligt mycket för att människor från olika kulturer och länder ska kunna mötas. Det är kanske inte alltid ett jämlikt möte, men det är i alla fall ett möte.
Men nu har någonting gått käpprakt åt helvete. I dag gör resebyråerna stora pengar på så kallad idrottsturism. När 20 000 finländare vallfärdar för att utföra nutidens främsta fosterländska gärning (att hjälpa och stöda Häkkinen) trollar man fram över 20 chartrade flygplan och massvis med bussar. Om resandet någon gång har handlat om att supa in nya intryck, att koppla av eller rentav lära sig någonting om omvärlden kan vi åtminstone när det gäller formelturismen glömma det. En formelresa står som den yttersta bekräftelsen på vad den moderna människan uppskattar. I egoismens tidevarv söker vi paradoxalt nog trygghet i en ny sorts kollektiv, där alla kan accepteras, där de gemensamma värderingarna handlar om till synes stora och avgörande saker som olja, tobak och bildäck. Det är så man ska använda sin hjärnkapacitet och energi idag. Man ska trotsigt visa för omvärlden var ens ideologiska hemvist ligger: Att man är en Mobilman (fienden tror på Shell). Att man röker West (fienden röker Marlboro). Att man diggar Goodyear (vad fienden diggar minns jag inte). Och så mitt i motorlarmet och kaoset skickar man ett textmeddelande hem och undrar vem som riktigt leder i tävlingen.
Kontentan blir ett folkhav bestående av rödstekta killar med kronisk ståfräs, klädda i svettiga McLaren-skjortor, bärande på kastspön med den finska flaggan stolt svajande i ändan - och visande det långa fäckfingret åt förbipasserande Ferrarifans.
Det är vad dagens drömresa går ut på.
Min favoritplansch (Dirk de Herder) föreställer Amsterdams järnvägsstation år 1936. Ett rykande ånglok, tågvagnar. Man ser ryggen hos en liten pojke som hållar mammas hand medan de promenerar längs perrongen. En dörr i tåget står öppen, det är en inbjudan till äventyret, äventyret som väntar alla resenärer. Och texten till bilden är "Ga nooit op reis zonder een koffer met dromen" som man genom lite funderande kommer fram till att måste betyda ungefär "res alltid med en kappsäck full av drömmar"
Men en formelresa förstärker desssvärre den obehagliga teorin som jag allt mera börjar tro på, men som jag inte än har omfattat i praktiken: den kloka resenären stannar hemma och öppnar kofferten där.