Beethovens hämnd

Vem är det som minsann tänker skriva ett litet brev till sin dj och be honom spela en häftig låt på radion? En melodi som ska få Beethoven att dra något gammalt över sig?
     Vem är det som hela tunga skoldagen sliter och kämpar - mot sadistiska lärare och mobbande klasskompisar - med ett enda mål: att få rusa ut ur skolan, ta sig till juke jointen runt hörnet och skjuta in ett mynt i musikmaskinen?
     Det är tonåringarna förstås. För femtio år sedan, alltså.
     När Chuck Berry skrev hits som Roll Over Beethoven (1956) och School Day (1957) lyckades han sjunga om precis det som det nya människosläktet, rastlösa och revolterande tonåringar, ville höra.
     Hail, hail rock and roll
     Deliver me from the days of old
     Och bra gick det. Jag tror inte att många tonåringar har tittat bakåt sedan dess. Varför skulle man?
     Men nu finns det som bekant ett annat nytt släkte som i sig är vandrande paradoxer. Vuxna tonårsmän heter de, ett bevis på att vi lever i de yttersta tiderna. Så här: man är seriös med familj, bostadslån, kultur och karriär men samtidigt köper man Star Wars-trilogin på DVD, PlayStation till sig själv och inte till barnen och spökar ut sig i fotbollsskjortor för att visa vad man står för. Det mesta som rör sig i huvudet är rena potatismosen: Arsenal har inte förlorat på 48 matcher, såg du Robinson, titta chipsen har ny smak.
     Typiskt för denna art är att det som man med stor möda kämpade åt sig som tonåring nu ska ges till de egna barnen med morgongröten. I mitt fall råkar det vara hårdrockarna AC/DC. När jag som ganska slemmig tonåring stod i Akademen och smygläste Kerrang var allt ett led i en tapper kamp mot auktoriteter och den slöa vuxna världen. En ylande elgitarr kan betyda så mycket. Hail, hail rock and roll…
     I dag är jag en av miljoner vuxna tonårsmän som kommer att föra den revolterande rocken vidare till barnen. Förut kanske den frånvarande kostympappan smällde Fänrik Ståls sägner eller Bibeln eller, om han hade lite gnista i sig, rentav Catcher in the Rye på sonens skrivbord och kommenderade läs! I dag kan vi extatiskt berätta hur många liter svett gitarrhjälten Angus Young (han är nästan 50 år gammal) gör sig av med under en konsert.
     Host. Jag drömmer alltså inte tillbaka till den auktoritära tiden, men det finns en synnerligen intressant spin-off här: Vad kommer att hända när de små liven som lärt sig dataspel och luftgitarr av pappa någon gång ska göra revolt mot sina skalliga bästisar (papporna)? Ja, hur revolterar man mot revolterande hårdrock?
     Visst, visst, rocken kan bli "bättre" och hårdare och snabbare och brutalare, vilket den också blivit, men allt har ett slut.
     Så en vacker dag kommer det att vända, eftersom upproret ändå ska och måste komma. Kanske de hittar på något helt nytt eller kanske Jeppe kommer hem, river ner rockskivorna från hyllorna, spolar ner livedvd-n i toaletten, kastar sig i soffan och lägger på Beethovens Ödessymfoni. Sen sitter vi där utskrattade och inlåsta i garderoben med fyrtioårskris i ena handen och bespottade rockskivor i andra. Återstår bara att ringa till Tjajkovskij och berätta nyheten.