I dag vill jag tacka VR.
För det första för att de har något som heter IC2-tåg.
Dessa fantastiska konstruktioner gör till synes rutinmässiga transporter till guldkantade odysséer. Det finns aldrig risk för klaustrofobi eller kramp i benen, du kan fritt gå omkring i trapporna och korridorerna, du kan till och med tappa bort dig. Försök göra det i bilen.
Och du kan galant hänga upp din cykel för femtio cent, du kan se på video, du kan lyssna på radio, du kan låtsas jobba på din bärbara dator. Och bäst av allt, om du reser med familj kan du boka plats i familjekupén (plats för fyra personer) och plötsligt är familjen tågets obestridliga lyxlirare. Ni har en egen kupé med stort fönster, bord, plats för vagnen och åtnjuter så där allmänt hög status - inte lätt att uppnå i bilkön på riksvägen.
Jag vill också tacka VR för bolagets fantastiska webbplats på www.vr.fi. Den finns i klanderfria och fullständiga versioner på svenska, finska och engelska. Du kan göra bokningar, köpa och skriva ut din egen biljett. Du får alla tidtabeller snabbt och behändigt. Du kan välja om du behöver fönsterplats eller plats vid gången, plats i övre våningen eller nedre, rullstolsplats eller plats för allergiker, plats med PC-uttag eller plats nära lekhörnan, plats i familjekupén eller plats för resenär med djur, ja, i dag har service plötsligt en innebörd också hos VR.
Och så vill jag tacka VR för att de på engelska säger "Our next stop is Karis" och inte "Karjaa". Det betyder att någon haft brains.
Tydligen håller jag på att spricka av tacksamhet för det kommer mera.
Jag vill nämligen dessutom tacka VR för att man denna sommar kör med kännbar rabatt på resor med sovvagn från Helsingfors till Uleåborg och Rovanniemi. Det har sagts förut, men tål att sägas igen: Den som vill få en fläkt av äkta reseromantik behöver inte göra någonting annat än att ta natttåget genom landet. Nätterna är ljusa och landskapet seglar förbi ända tills ögonlocken blir för tunga. Och när du sömndrucken sneglar ut mellan gardinerna ser du Bennäs eller Ylivieska glida förbi. En resa kan inte bli bättre än så.
Men … jag vill inte tacka VR för Pendolino-tågen. Kan inte någon person ta sitt ansvar och avgå? Kan inte någon säga att sorry, det gick käpprakt åt helvete, tidtabellerna håller inte och ni betalar för ingenting, och tågen kostade oss miljoner och miljoner - men nu är det slut med klåperiet?
Jag vill inte heller tacka VR för att de dragit in så gott som samtliga förmånliga expressturer, de stabila blåa tågen, på kustbanan - trots försäkran om det motsatta när Pendolinotågen sattes in.
Och jag vill verkligen inte tacka VR för att man slopat restaurangvagnarna på många tåg. Istället släpar de stackars VR-tanterna köpvagnen upp och ner för trapporna med komplicerade och antagligen hisnande dyra hissystem. Den mera allvarliga konsekvensen är att finländska tågresenärer blir allt tystare och buttrare eftersom restaurangvagnen är det enda stället där människor vågar tala med främmande.
Men slutligen vill jag ändå återgå till detta gränslösa tackande.
Jag vill tacka den kvinnliga konduktör som apropå ingenting en vacker dag undrade om min son möjligen vill komma och sitta i förarhytten i Pendolino-loket. Upplevelsen var häftigare än alla datorspel och actionfilmer. Man bara inte ville gå sin väg.
Och det var inte sonen som tyckte så.
Det var jag.