Den är skicklig, makten. Gång på gång uppbådar den full lobbningskraft för att driva igenom Mastodontprojekt som ska rädda nationen från säker undergång. Gång på gång köper vi argumenten.
Och gång på gång slutar det med att vi sitter där med svarte petter på hand.
Se på Nordsjöhamnen. Det fanns sakliga och väl underbyggda argument för att man kunde ha byggt till på existerande hamnar. Aja, men det var ju utanför Helsingfors och sådana lösningar anstår inte en miljonmetropol.
Och så hejsan-hoppsan pryddes våra dagstidningar i maj 2007 med en FNB-notis där beskedet är att sorry, priset för hamnen har stigit med nästan femtio procent, dvs med 210 miljoner euro skattepengar. I notisen ingick dock ett lugnande bud från makten: ”Kostnadsökningen har nu dämpats”.
Vad skulle du säga om din renoveringskille plötsligt vid halvtid höjer notan med femtio procent, och tröstar med att ”ökningen nu har dämpats”.
Jag skulle börja lipa – eller ge sparken.
Och så har vi Musikhuset. Där sitter nu utfattiga Yle och vanligtvis så sparivriga Helsingfors stad och visslar när notan stiger och man trots det har svårt att hitta någon som vill göra byggjobbet.
När man laborerar med egna pengar brukar man först kolla hur mycket man har råd med, sedan göra ett kontrakt där tidtabell och kvalitetsnivå bestäms. Här har man först lobbat och lobbat, fått fram offentliga pengar, gått emot allmänna opinionen, drömt om det ena och andra, sedan prutat på kvaliteten för att rädda vad som räddas kan, och nu sitter man där utan en byggherre. Management by fjant, ursäkta nu bara.
Och för att göra trippeln komplett: Olkiluoto 3. Här skulle det lösas problem, minsann: Kyotoavtalet, framtiden och konkurrenskraften.
Följetongen fortsatte här om dagen då det framgick att, host, detta stolta nybygge, det första och största i världen, fortsättningsvis kämpar med otaliga problem och blir ytterligare kraftigt försenat.
Inget nytt under solen, precis. Redan för över ett år sedan visade Strålsäkerhetscentralen i en rapport på allvarliga och pinsamma brister i kommunikationen mellan byggkonsortiet Areva–Siemens och deras underleverantörer, liksom till beställarna, Industrins kraft.
I rapporten påtalas sviktande säkerhetskultur, oerfarna underleverantörer och avsaknad av projektstyrning. Bygget är förstås nästan ofattbart komplicerat, men just därför borde höger hand gärna veta vad vänster sysslar med.
Den här gången skyller Areva–Siemens den senaste fördröjningen bland annat på de stränga finländska säkerhetskraven. Ett nytt kärnkraftverk (i motsats till de gamla) måste till exempel klara av en terrorattack från ett kraschande passagerarplan, vilket naturligt nog försvårar projektet.
Kruxet är bara att dokumenten där kraven solklart framgår är fritt tillgängliga på nätet – och de är daterade för nästan sex år sedan.
Om jag var barn skulle jag därför ställa den löjliga men helt berättigade frågan:
Kan de inte läsa, de där som bygger kärnkraftverk?