Ibland undrar man om det faktiskt är meningen att medborgarna i en demokrati skall vara aktiva. När Nokias förre VD, kärnkraftsvännen Kalle Isokallio, i en famös kolumn i Iltalehti i mitten av juli konstaterade att "det värsta jag vet är en välmenande och dum idealist" var det säkert många höjdare i samhället som nickade instämmande.
Isokallios förakt berodde - denna gång - på att "idealisterna" röstar på de gröna. Och i riksdagen har dessa "ex-stalinister" tagit energipolitiken som vapen för att förstöra vårt samhälle. Eftersom dessa personer motsätter sig nya kärn- och kolkraftverk, och istället hoppas på vindkraft, utgör de ett hot mot vårt samhälle, resonerade Isokallio.
I själva verket borde Isokallio vara glad att det fortfarande finns aktivister. Eller som Helsingin Sanomats ledarskribent Antti Blåfield konstaterade två dagar senare i en avsågning av Isokallios mörka cynism: Nästan alla stora förändringar i samhället har börjat från att någon - en idealist - sett på saker och ting ur en annan synvinkel.
Alltså betraktat sin samtid på ett annat sätt än makteliten och den tysta majoriteten.
De flesta av oss tycker att Finland 1998 är ett välskött och bra land. Ändå kan man nästan med säkerhet säga att våra avkomlingar om exempelvis hundra år kommer att betrakta millennieskiftets Finland som barbariskt och okunnigt - det svåra är bara, som bekant, att se bristerna redan i dag.
Vilket på sätt och vis bevisar att allt är som förr. Slaveri skulle säkert fortfarande vara acceptabelt om inte enstaka, dumma och välmenande idealister i tiderna hade ifrågasatt det moraliska i människohandel. Och vem vet, kanske socialismen i Sovjetunionen eller apartheiden i Sydafrika fortfarande härskade om ingen hade brytt sig om att se på den då rådande sanningen med andra ögon?
Men man behöver inte begränsa sig till de stora historiska händelserna. Hela tiden kämpar dumma idealister för små och stora saker som de tror på - utan att det på något sätt hotar den värld som Isokallio och hans gelikar vill skydda. Någon kanske dagligen hjälper sin ensamma granne med att handla mat, en bonde vill kanske odla ekologiskt för att inte bidra till övergödningen av våra vattendrag, en ungdom tillbringar långa tider med gatubarn i Sydamerika, någon går med i Röda korsets verksamhet för att hjälpa flyktingar.
Ingen av dem kräver att du och jag skall göra lika. De beter sig så eftersom de vill göra någonting för att världen åtminstone på mikronivå skall bli lite, lite bättre, inte för att de kommer att förändra de stora helheterna, inte för att bli rika eller berömda.
Och eftersom idealistisk verksamhet ofta sköts med frivillig arbetskraft och med begränsade medel kan det som syns utåt - tidningar, affischer, till och med människorna själva - ibland se oproffsiga eller, hemska tanke, flummiga ut.
Isokallio talar föraktfullt om dessa gröna frontfigurer som "har hästsvans, har runda glasögon och klär sig i marimekkoskjortor (oberoende av kön)".
Och ibland ser de faktiskt ut så. Men oftast inte, numera.
Spelar det ens någon roll? När kritiska ungdomar satsar all sin tid på att läsa MAI-avtalet (som allmänheten inte vet något om) och sedan vill väcka debatt borde det vara ganska irrelevant om de klär sig i slitna marimekkoskjortor eller finkläder.
Och framför allt. På vilket sätt kan fredliga, dumma och välmenande idealister skada samhället? Och om de faktiskt kan göra det så förbluffande lätt, vad berättar det i så fall om vår tid?
De flesta av oss kan eller vill inte satsa tid och energi på organiserad idealistisk verksamhet. Ibland av övertygelse men oftast av andra skäl. Det minsta man i så fall kan göra är att behandla dem med respekt, att lyssna på dem och sedan argumentera mot eller för.
Isokallio argumenterar mot. Han anser att människor som tror på vindkraft hotar vårt samhälle. Jag tror på vindkraft. Alltså är också jag en fara för min omgivning.
Efter andra världskriget, i mörkrets tidevarv, ifrågasatte en annan typ av människor de då rådande energilösningarna. Det var enstaka oliktänkare, vetenskapsmän - idealister, rentav - som trodde på en ny metod som skulle lysa upp också vårt mörka land. Kärnkraft var ordet.
Dessa kärnkraftsidealister har i dag blivit äldre och betraktar sig själva som stora realister - på alla plan i samhället.
Och andra som, med rätta, ifrågasätter deras samhälle ser de bara som ett hot.