Det kan bli en het sommar. Åtminstone om den gamle räven Bob Geldof får bestämma. Här om dagen gick den evige världsförbättraren och musikern ut med stora planer om megakonserter den andra juli. Konserterna med bland många andra Madonna och U2 ska arrangeras samtidigt i varje G8-land, och inspirationen kommer förstås från Geldofs tidigare verk, Live Aid-konserten, för jämnt tjugo år sedan.
Men nu handlar det inte om att samla in pengar, utan om att visa politisk styrka, säger Geldof själv.
Vad vill han då?
Rättvis handel mellan väst och tredje världen, mera bistånd och en avskrivning av u-ländernas skuld.
Inga nya tankar direkt, men det är just det som är poängen.
Nu räcker det! (Enough is enough) är sloganen, och egentligen är konserten bara en uppvärmning för den stora dusten. Den världsomspännande rörelsen White Band, som nästan på nolltid blivit en trendig och global faktor att räkna med, vill att vi alla ska ta oss till G8-ländernas stormöte i Skottland som börjar några dagar efter konserten. Åk dit och kräv resoluta tag mot fattigdomen, säger de. Också i Finland har kampanjen tagit fart, de vita armbanden som är symbolen för kampanjen har börjat dyka upp i gatubilden.
Ja, jag vet att det är lätt – och lite berättigat – att avfärda allt detta som världsförbättring på låtsas. Nånting skoj att pynja med för stormrika pr-intresserade rockstjärnor och karnevalhungriga ungdomar. Bonos och Geldofs slagord (typ ”Eliminera fattigdomen nu!”) är smarta och medryckande, men verkligheten är ändå – och det vet också Geldof – mycket mera komplicerad.
Å andra sidan är trovärdigheten hos de cyniker som gärna småler åt dessa kampanjer – men inte själva har några alternativa idéer – nära noll, så man behöver inte bry sig.
Det är ändå intressant att märke hur metoderna har förändrats. På den brittiska webbsajten Make Poverty History (en underavdelning till White Band) finns det noggranna instruktioner för demonstranterna i Edinburgh. ”Klicka här för inkvartering, här för guideboken, här för transport …”
Världsförbättrandet är alltså inte längre en kombination av lite flum och seriös argumentation, utan ett väloljat maskineri med one-liners. Varje tid har sina metoder.
I onsdags inledde The Guardian, inspirerad av hypen kring konserterna och det kommande G8-mötet, en seriös artikelserie om fattigdomen i Afrika. Det är bra läsning.
En bärande tes är att man måste stoppa trenden med stora amerikanska, franska, brittiska och kinesiska företag som gör dubiösa avtal med korrumperade regimer i länder som Angola och Liberia. Det är avtal som innebär att naturresurser, till exempel olja och diamanter, säljs ut på rea och aldrig någonsin kommer folket i de fattiga länderna till godo. Fenomenet är inte nytt, men takten tycks ha ökat.
Därför borde G8-länderna (rena utopin) och vi konsumenter (lite mera sannolikt) kräva mera moral hos våra företag, och samtidigt måste G8 sätta hård press på diktaturerna, korruptionen måste krossas.
Om det är det som Geldof egentligen vill ha sagt köper jag gärna det där vita bandet.
Läs en av artiklarna i Guardians serie, härifrån når du också alla andra texter.
www.guardian.co.uk/hearafrica05/story/0,15756,1496561,00.html
White Bands webbplats
www.whiteband.org
Den brittiska underavdelningen Make Poverty History med info om demonstrationerna i Edinburgh.
www.makepovertyhistory.org