Insjöfinland

Jag är antagligen inte den enda som tycker att det är roligt att ruska om en medfinlandssvensk. Men jag har någonting som de flesta av er inte har. Det ultimata vapnet. Insjöfinland!
     När sommaren närmade sig var den kanske populäraste frågan som vi alla ställde varandra i Helsingforsskolorna Banan och Norsen: "Var har ni lande?"
     Då - liksom än i dag - njöt jag storligen varje gång jag, i egenskap av purfinlandssvensk, fick ge det som förmodligen var/är världens bästa svar: "Vehmersalmi". Och när kombattanten som en följd av detta förödande motdrag föll ner till marken och där sprattlade hjälplöst, kunde nådastöten ges med skarpa ord som "Kuopio" och "Suvasvesi" och "Savolax".
     Man ville (och vill) ju gärna vara lite annorlunda.
     Och, framför allt, ville och vill man så gärna se en finlandssvensk tappa fattningen.
     Att ha sommarstuga i Barösund, på Pellinge eller Nagu behöver aldrig motiveras. Istället kan man ägna oändligt mycket tid åt det alltid lika ljuva igenkännandet. Aj på Kimito? Sidu, sidu, där bor också mina kusiner, bra paikka, fina stränder … och så vidare.
     Missförstå mig inte. Själv sysslar jag med detta igenkännande så ofta jag bara kan, framför allt om det gäller Åbolands skärgård där halva sommaren tillbringas. Men det är ändå rörande att se hur frågan "Var har ni lande?" i en diskussion mellan två finlandssvenskar automatiskt förväntas leda till detta rituella igenkännandesnack. För det första utgår man ifrån att alla faktiskt har ett sommarställe, vilket är långt ifrån sant. Och om svaret råkar vara Vehmersalmi eller någon annan motsvarande mystisk plats bortom linjen Pellinge-Eckerö-Replot blir det bara tyst. När utfrågaren slutligen hämtat sig och desperat försöker återta initiativet i denna verbala duell klämmer han eller hon ur sig kommentarer som "Åhå, kan man ha lande där?" eller (och detta är det vanligaste) ett nedlåtande "Bor ni alltså vid nån sjö?".
     Då är det underförstått att ordet sjö är synonymt med en svettig pöl med grumligt vatten och skräniga grodor.
     Men Insjöfinland består definitivt inte av små grumliga pölar. För de flesta är detta en självklarhet, men ibland verkar det som om alldeles för många finlandssvenskar tycks känna bättre till exempelvis den grekiska övärlden än Insjöfinland. Värst av allt är att de inte ens skäms för det.
     För mig är det i Insjöfinland som det sanna öppna landskapet finns, med glittrande blått vatten så långt ögat kan se. Det råder liksom ingen brist på frihet och tystnad, precis. Och att varenda sommar få förklara för grannarna Iivanainen (några kilometer längre bort) varför man talar svenska - det gör livet värt att leva. Innerskärgården i Finska viken kunde däremot ur ett insjöperspektiv avfärdas som ynkliga havsvikar som lider av överexploatering och konstant motorbåtsoljud. Men då har man förstås bara sett en liten del av vår fantastiska havsskärgård.
     Just med tanke på den finlandssvenska okunskapen om Insjöfinland var det i alla fall trist att läsa Hbl:s stort uppslagna, men oengagerade reportage (söndagen den sjunde juli), under rubriken som lovade så mycket - "Med ångbåt på Saimen". Den klassiska rutten i Insjöfinland går från Nyslott till Kuopio och tar nästan tolv timmar. För reportaget räckte däremot sjuttio minuter på en sightseeingtur kring Nyslott.
     Jag undrar vad vi finlandssvenskar skulle säga om Helsingin Sanomat eller Savon Sanomat åkte några gånger upp och ner för sundet i Pargas och sedan avfärdade hela Åbolands skärgård med att konstatera att upplevelsen gjorde skribenten illamående.