Ekenäs ByeBye

Den nattliga resan från Helsingfors var kanske lite väl dramatisk och utdragen - men väl framme insåg jag omedelbart, saklig och manlig som jag är, att varenda svettdroppe och extra sammandragning var värd besväret.
     Framför allt för den som skulle utföra själva jobbet.
     Och nu kommer sedan någon distriktsdirektör från storstaden och säger att det ska bli slut på mjukistjafset. Föd på större enheter! Centralisera! Dessutom har han mage att påstå att Ekenäs BB borde ha "specialiserat sig" (Hbl 26.10).
     Vilket är precis vad de har gjort.
     För det finns många saker som gläder en på Ekenäs BB:
     Det är en liten enhet. Det finns oftast tid och möjlighet att lyssna på de blivande mammornas önskemål. Modern teknik och hemtrevlighet går hand i hand. Alternativa förslag möts inte med förakt och sugkopp. Man får alltid föda på sitt modersmål (svenska eller finska plus andra alternativ). All tänkbar smärtlindring kan ges eller inte ges. Allt detta betyder trygghet.
     Det är ett koncept som jag skulle nappa på. Om jag födde barn vill säga.
     Men det duger inte för HNS-direktören Lauri A. Laitinen. Han föder i och för sig inte barn, han heller. Men det är just småskaligheten som är orsaken till att Ekenäs BB ska bort - för tusende gången. Laitinen glömmer ju för ett ögonblick vem som är hans uppdragsgivare: folket. Och folk finns det många varianter av.
     En del prioriterar just de egenskaper som Ekenäs BB kan erbjuda. I nyaste KaksPlus ingår till exempel ett stort upprop för sjukhusets framtid. För andra är kraven annorlunda: En större anstalt i en vanlig sjukhusmiljö känns bäst och modernast.
     Så olika kan det vara.
     Men ser man på … förstås är det just alternativet som ska bort. "Alternativ" är i och för sig ett vilseledande ord. Ett BB med mervärde skulle jag kalla det, eftersom Ekenäs självklart har samma krav på sig som andra förlossningssjukhus i Finland. Stakes statistik visar att sjukhuset klarar jämförelsen galant.
     Själv har jag en egen (subjektiv, men självupplevd) bild av ett respekterat förlossningsjukhus i Helsingfors. För att klara sig gällde det att plugga nya ord som livmoder, sammandragning och bedövning på finska i takt till maskinernas blinkande och pipande. Och personalen? Ja, den slutstressade barnmorskan såg man egentligen aldrig röken av, medan läkaren endast rusade in, drog ut - och försvann.
     Absolut ingen hade tid att snacka, varken före eller efter, och av bara farten blev barnet först registrerat som finskspråkigt.
     Men det är också ett faktum att många har genompositiva erfarenheter av samma förlossningssjukhus och dess kunniga personal och moderna teknik.
     Så olika kan det vara.
     Just det. Alla människor är inte likadana. Det finns tur och otur. Det finns saker vi inte kan påverka. Men i ett bra samhälle ska det finnas möjligheter att välja. Och det slår mig: Alla tycks vara överens om hur viktigt det är att lära sig att döda på svenska i brigaden i Ekenäs. Tänk att inte Västnyland kan samsas om hur, och framför allt var, man ska föda.