Byråkrater som bödlar

Förgrymmade ryska byråkrater. På grund av er måste jag i förtid ta farväl av min främsta och nästan enda reseklenod. Den sista mohikanen, mitt blåvita pass.
     Inte nog med att ni kräver skrattretande 43 euro i visumavgift för att få besöka det finska och svenska Viborg i två dagar, utan ni kräver också att passet ska vara i kraft ett halvt år efter visumets sista giltighetsdag. Fullkomligt oskäligt och jag tror inte att ni kniper en enda tjetjensk terrorist tack vare den regeln. Men ert godtycke har redan i långa tider gjort allt för att försvåra ett normalt umgänge våra länder emellan. Inte bra för ett hälsosamt grannförhållande.
     Till råga på allt lär den förnedring som ryska turister utsätts för av den finska byråkratin vara betydligt värre. Så egentligen klagar jag inte.
     Jag bara gråter.
     Gråter över hur gråa paragrafryttare kan tvinga mig att lägga mitt sista giltiga officiella objekt från tiderna före EU i skrivbordslådan. Men ännu viktigare, det känns som att tvinga den alla trognaste resekumpanen ut i kylan i förtid. För vem har varit med på varenda utlandsresa de senaste tio åren? Är det en vän eller en sambo eller en släkting? Självklart inte. De är alla fullkomligt opålitliga typer, ibland hänger de med på en resa, oftast inte.
     Nej, talar vi om trofasthet är mitt val ända in i evigheten pass nummer 2963406, utfärdat av Polisinrättningen i Helsingfors 29.03.1995. Mörkblått och sammetslent. Livserfaret men fortfarande piggt och i gott skick, ständigt på jakt efter nya äventyr. Killen (för det är en han) som alltid fanns där i bröstfickan, som känt mitt hjärta slå, som ledsagat mig både långt bort och tillbaka hem, som generöst låtit mig bläddra i sig och på det sättet återuppleva tidigare resor, som aldrig skämmats för sin hemtrevliga doft, den där blandningen av gammal trycksvärta, dammigt papper och svett.
     - Hoppsan, det är sällan man ser blåa pass nuförtiden, sa damen bakom disken. Sen tog hon fram giljotinen, högg till, vilken kallblodig mördare, och för att ytterligare demonstrera sin makt tryckte hon till med stämpeln, höll den nere med all den kraft som blott en skrivbordspolis kan uppbåda för att sedan lämna efter sig de förhatliga orden, självfallet skrivna med versaler: "MITÄTÖN - MAKULERAD".
     Tidigare hade jag frågat, försiktigt och utan att väcka anstöt, av en annan tjänsteman hur det riktigt är när dödsstraffet verkställs. Hur mycket saxas bort? Kan man be om mild behandling? Han står mig nära, försökte jag viska fram. Please be gentle.
     - Beror på vem som klipper, sa hon med ett snett smil. - Nästa!
     2963406 var liksom så många andra i samma generation medelbred och medellång, d.v.s. 88 x 124 mm. Nu finns blott 60 x 94 mm kvar. Den "varsamma" exekutionen hade skurit bort en triangel av honom som jag aldrig mer får se, aldrig mer får hålla i min hand.
     Jag hade alltså förrått honom. Accepterat den hänsynslösa dödsdomen. Så nu kan jag bara försöka gottgöra mitt svek. Fram till den ursprungliga pensionsdagen ska han därför få följa med på alla resor, också till Viborg. Han ska få vila i bröstfickan precis som tidigare tillsammans med den vinröda uppstickaren. Och om jag ser en rysk byråkrat på vägen ska jag ge honom en mental örfil med snärt.
     Med dig, min kära 2963406, som tillhygge.