En överväldigande majoritet av de finlandssvenska journalisterna i Helsingfors (de är inte så många) har sin egen tes om exakt hur huvudstaden skall räddas och en ny kvällstidning startas. Det brukar närmast röra sig om s.k. stora ord som uttalas tidigt på dygnet i likasinnades sällskap. Vanligtvis avslutas natten med ett unisont "jumalauta, vi gör det" och i den stunden är alltsammans solklart. Till mönstret hör dock att saken läggs på is fram till nästa sammankomst.
Följdaktligen blir det aldrig någonting av det hela. Kanske främst för att den utslitna idén, trots sin härliga lockelse, i grunden är orealistisk - främst av ekonomiska skäl. Och en liten bitterhet eller åtminstone hopplöshet sprider sig.
Detta i sin tur leder till att de nya krafter (läs: journaliststuderande) som kommer in i den lilla kretsen snabbt sätts på plats om de börjar yra om den där kvällstidningen eller om andra nya projekt.
Ändå har många nya finlandssvenska journalistprojekt fötts under de senaste åren. De flesta av dem hånas i början för att sedan så småningom bli accepterade. Talking Heads och Flimmer i televisionen, Morgonposten och MIX inom tidningsvärlden, för att nämna några exempel. Givetvis har de sina brister, men, märk väl, de har ändå förverkligats i motsats till många andra höglyftande planer.
Det senaste beviset på att ord och handling faktiskt ibland kan ha ett sammanhang är huvudstadens nya veckotidning, Helsingfors Aftonblad. Det är mot den bakgrunden man måste se på HA.
Visst hade de garvade journalisterna som mumlade "vad var det jag sa?" rätt då HA utkom med sitt första nummer för tre veckor sedan. Olyckskorparna hade fått rätt. Tidningen var ganska menlös. En intervju med Donner, tung layout med alldeles för trygga och snälla artiklar kombinerat med en slö bildjournalistik var inte precis vad den Nya Tidningen borde innehålla för att ha en chans att överleva. Det var nästan platt fall.
En populär kommentar var att artiklarna inte utgjorde något alternativ till Hbl, trots att just alternativet (utpräglat lokal, grävande, fräck, utmanande och provocerande) skulle kunna vara HA:s nisch.
Utlovelserna om "scoops", egna nyheter och framgångsrik annonsförsäljning visade sig vara enbart tomt prat.
Men efter det har HA kommit igång och det märks att redaktionen blivit varmare i kläderna. En uttänkt linje börjar synas i spalterna och skribenterna är självsäkrare. Satsningen på det lokala Helsingfors har burit frukt och lay-outen har blivit angenämare. I förrgår kom HA ut med sitt fjärde nummer. Får vi se ett nytt nummer nästa fredag är överraskningen redan ett faktum!
Trots de stora och irriterande bristerna i HA måste man ändå lyfta på hatten åt att de faktiskt ger ut tidningen. Det är inte varje dag en ny finlandssvensk tidning ser dagens ljus. Därför blir det ofta patetiskt att lyssna på de som är fulla av goda råd (= negativ kritik) mot tidningen och som helt har glömt bort att det faktiskt är fråga om människor som ändå gör någonting för att förverkliga den stora drömmen, den finlandssvenska kvällstidnigen.
Någon kvällstidning lär det dock aldrig bli av HA. Men en veckotidning är inte alls fy skam och det skulle samtidigt innebära att den bittra mannen på Ny Tid plötsligt fick en välkommen konkurrent.
Det är väl uppenbart att det på HA skulle krävas mera erfaret tidningsfolk, både inom redaktion, annonsanskaffning och ledning, för att tidningen skall bära sig i längden. Men som sagt, ganska få av de som späder ut sarkastiska kommentarer om HA kan själv visa upp några större journalistiska bedrifter från de senaste 20 åren (eller efter att Nya Pressen lades ner).
Det är också lätt för en tryggt anställd journalist att hånskratta åt "såssåkommarnas" oproffesionella försök. Beteckningen "såssåkommare" är för övrigt ganska komisk. Ofta är nämligen dessa personer som kallas "såssåkommare" redan utdimitterade socionomer eller t.o.m. fil.kand. Och fil.kand. är ju faktiskt mer än vad många av våra äldre anställda journalister är i dag. En examen garanterar förstås inte att man besitter de egenskaper en journalist bör ha men någonting berättar det väl?
Anställningsstoppet inom journalistbranschen har lett till att vågade och lite dumdristiga idéer faktiskt blir av, i motsats till många större journalisters större planer. Nästa gång t.ex. HA förödmjukas offentligt kan man ju ägna den synpunkten en tanke.