Eller på svenska: Vad är det som luktar?
Ja, välkommen till Molvanien - polkans och kikhostans ursprungsland, en tidigare helt okänd centraleuropeisk republik som turisterna nu börjar upptäcka.
Från huvudstaden Lutenblag till de molvanska alperna Postenwalj i söder möter resenären ett land opåverkat av västerländsk dekadens. Njut av landsortens specialitet, vitlöksbrandy d.v.s. zeerstum, eller besök det äldsta kärnkraftverket i världen som fortfarande är i drift. Molvanien ger den cyniska been there, done that-resenären från väst någonting annat att bita i, någonting äkta.
Språket är visserligen svårtillgängligt vilket försvårar resandet speciellt på landsbygden. USA:s utrikesministerium räknar till exempel med att deras anställda kan lära sig behjälplig spanska på fem månader, koreanska och arabiska på 24 månader - medan molvanska kräver minst sexton år! Det i sin tur beror på ett oerhört komplicerat lingvistiskt system där, bland mycket annat, samma ord kan fungera både som en komplimang eller vara oerhört kränkande - beroende på uttal och kontext. Den enkla frasen: Går vattnet att dricka? lyder till exempel Erkjo ne szlepp statsik ne var ne vladrobzko ne (bokstavligt översatt: är det inte så att vattnet inte inte är odrickbart). Lyckligtvis är vardagsspråket enklare och på gatan säger man så där slentrianmässigt Virkum stas? kryddat med ett teatraliskt kroppsspråk.
Och medan andra forna kommuniststater i central- och östeuropa välkomnar amerikaniseringen helt okritiskt, har Molvanien från första början stått på sig och värnat om sina kulturtraditioner. McDonald's fick visserligen efter en seg kamp öppna en restaurang i Lutenblag, men alla burgare måste innehålla minst tolv procent molvansk surkål. Ja, sannerligen, till och med milkshaken måste smaksättas med (tio procent) surkål.
Jag hade aldrig hört talas om landet förrän jag störtdök in i guideboken Molvania - A land untouched by modern dentistry (Jetlag travel Guide, 2004). Bland kommande titlar på samma australiska förlag märks Getting Around Tofu-Islands, Surviving Moustaschistan och Let's go Bongoswana. Böckerna har motsvarande uppbyggnad, ideologi och utseende som Lonely Planet-böckerna och riktar sig till samma målgrupp. Det är blott destinationerna som är aningen, eh, överraskande.
Och det är ju där poängen ligger.
Trots de detaljerade beskrivningarna med kartor, resetips och fotografier är allt förstås bluff och guideboken om Molvanien är en enda hejdlös parodi både på den fria resenären och på alla dessa "oförstörda länder" med sina "äkta känslor". Med glimten i ögat driver den alltså bland annat med mig och med mina favoritresemål, och det är just det som är både härligt och berättigat. Allt i Molvanien är miserabelt och helt på dekis men den fria resenären intar förstås en positiv (läs: naiv) attityd och njuter av "kontrasternas land".
Se det som en vändpunkt. Charterturisten har redan fått både en och annan gliring under fyrtio år, nu är det de andras tur att tacka och ta emot - med ett smil på läpparna.