Där står folket. Packade som sillar i ett närtåg. Och kolla, där väntar andra skattebetalare ett år eller så på sin tandläkartid. Och där åker barnen skridskor, på krympande och allt slarvigare skötta banor.
Gemensamt för dem alla: knutna nävar.
Och vips där lades närskolan ner, och där drogs några högskoletjänster in, och där flyttade hälsostationen längre bort.
Hejsan hoppsan, det är mycket på g just nu.
Men se! Vem kommer spatserande här? Radarparet! De som bestämmer på riksnivå. Lyssna noga på Matti:
– Om inte förnyelsen av skattepolitiken fortsätter, hotas vi av sämre service, ett svagare skyddsnät och råkar in i en ond cirkel med strängare beskattning.
Fint Matti. Just så talar en man som styrt Finland i snart fyra år och som haft all makt att förhindra att servicen blir sämre.
Nu kommer Eero, mannen som styr penningkranen.
– Beskattningen av löneinkomsterna bör fortsättningsvis lättas måttligt.
”Lättas måttligt”? Så talar bara en som vill vara alla till lags.
Och se hur kvarterets nya pojke, Jyrki, mysigt nog lägger armarna omkring stora pojkarna Matti och Eero och säger:
– Beskattningen av arbetsinkomst måste ytterligare lindras, jämnt på alla nivåer!
Maktens män är med andra ord ganska överens om att man ska minska skatteinkomsterna med ca två miljarder euro under nästa valperiod.
Men se! Fortfarande står folket där i fullproppade närtåg, i oändliga vårdköer, på uselt skötta idrottsbanor. Och om man frågade dem om de vill ha skattelättnader skulle svaret garanterat vara jaaaa!
Det vill vi ju alla, instinktivt.
Men frågade man dem sedan om de vill ha fler turer med närtågen, mindre vårdköer, bättre åldringsvård, och välskötta idrottsplaner skulle de antagligen skrika mycket högre JAAAA!
Jag undrar helt enkelt på vilket sätt tjänsterna på gräsrotsnivå, just de som folk vill att ska skötas om, har blivit bättre i takt med att beslutsfattarna på riksnivå gjort sitt yttersta för att sänka skatterna?
Sånt har knappast skett eftersom det är en omöjlig ekvation, mindre pengar på statsnivå gynnar tydligen inte ekonomin på lokalnivå. Och därmed ökar misstron, cynismen och de knutna nävarna mot samhället, en negativ konsekvens som vida överstiger nyttan av lite skattesänkningar.
Visst är frihet att bestämma över sina egna pengar en självklar rättighet. Men för någon futtig tia i månaden kan jag ändå inte shoppa ett närtåg. Jag kan inte heller rädda en lågstadieskola eller köpa en egen plogmaskin.
Men tillsammans skulle vi ha haft råd.
Visst. Tungrodd byråkrati ska bort, liksom orättvisa skattesystem och eventuellt slösande med offentliga medel. Men en bra och jämlik offentlig service kommer alltid att kosta.
Själv misstänker jag till exempel, skandalöst nog, att de där två miljarderna skulle göra bättre nytta ute i vården, skolorna och biblioteken än i våra fickor.
Men shhh! Lova att inte skvallra för någon. Som vanligt finns det bara plats för en sanning i republiken – och den har Matti, Eero och Jyrki och alla deras miljoner anhängare redan lagt beslag på.
--
Läs även riksdagskandidat Martina Harms-Aaltos (sfp-Nyland) insändare som var ett svar på kolumnen.
Min kommentar:
Harms-Aaltos kommentar bygger på ett populärt resonemang som för mig känns som rent nonsens. Alltså: Om man skulle satsa de två miljarderna på vården istället (t.ex. i form av löner) skulle pengarna i precis lika hög grad komma ut i samhället igen. Varför skulle inte just sjuksköterskor konsumera och spara sina pengar såsom alla andra? Pengarna skulle gå till hyror, mat, service, alltså "satta i omlopp för att generera ännu mer" (om man nu ens kan resonera så).
Men skillnaden är den att vi på vägen dessutom skulle få litet, litet bättre offentlig vård och lite bättre idrottsplaner mm.