En dag bestämde jag mig för att gå till Siwa. Det kändes tryggt och hemvant.
Hemma i Helsingfors har jag min lokala Siwa runt hörnet. Så också här i S:t Petersburg.
Hemma vill Siwa poängtera sin finländska identitet och alla logotyper och prislappar är blåvita. I S:t Petersburg är allt av någon anledning gult och rött, men några penseldrag med blått.
I Helsingfors talar man aldrig något annat än finska i Siwa. Det vore ett klart etikettsbrott. Ren snobbism. I S:t Petersburgs affärer talar man ryska eller så kniper man käft.
Och när jag promenerade runt i min nya Siwa och prisnivån gav mig hicka förstod jag omedelbart vad det är som alla ekonomiska experter talar om.
För drygt ett år sedan kollapsade den ryska rubeln fullkomligt efter att ha varit ovanligt stabil under en rätt lång tid. Efter tre veckor hade rubeln sjunkit till en tredjedel av dess värde innan krisen. Besparingar gick upp i rök, inflationen höjde priserna i rasande takt, folk förlorade sina jobb. Om man frågar en ryss i dag om han eller hon är rik, är svaret ofta ett sarkastiskt "menar du före eller efter katastrofen?"
Före krisen fanns det säkerligen gott om medelklassryssar på Siwa. Valios hylamjölk - ser man på, en finsk diskborste - oj då, importerad Lapin kulta - måste ha.
I dag står jag ensam här. Nåja, det stämmer inte riktigt. Vakten och butiksbiträdet står någon meter ifrån mig och registrerar varje rörelse jag gör. Satte han någonting i väskan? Och jag minns de våghalsiga figurer som jag hörde om under min skoltid; personer som nonchalant och framför ögonen på butikspersonalen bar iväg föremål som ölkorgar, stolar och dammsugare.
Skulle det lyckas här? Tror inte det.
I vanliga ryska matbutiker brukar siffrorna på prislapparna motsvara siffrorna hemma i Finland. Men eftersom en mark ger runt fyra rubel betyder det, lite förenklat, att baslivsmedel kostar omkring en fjärdedel mindre här än hemma. Medellönen för en ryss är dock avsevärt lägre än en fjärdedel av vad vi får - som en liten kompensation kostar å andra sidan sånt som lokaltelefonsamtal, läkarbesök, bolagshyror och kollektivtrafik mindre än en fjärdedel i jämförelse med prisnivån i Finland.
På Siwa har de vänt på steken. Siffrorna på prislapparna är minst fyra gånger så höga som i Finland. Föreställ dig alltså att du en alldeles vanlig dag går till Siwa för att handla mat och till din förskräckelse märker att en liter hylamjölk kostar 42 mark, diskborsten 65 och en flaska öl 35 - sådana är priserna i dag (i rubel) på Siwa.
Livet skulle inte vara speciellt skojigt.
När krisen kom var det framför allt importerade matvaror som sköt i höjden i takt med att rubeln störtade ner i avgrunden. Och det betyder att man i dag stöter på absurda prisskillnader på butikshyllorna. Sida vid sida står en flaska amerikansk och rysk ketchup. Den ena kan kosta 80 rubel. Den andra 20. Och ketchupkännare som jag är märker jag ingen skillnad i smak och konsistens.
Därför är det numera så ödsligt på Siwa på gatan Bolsjaja Zelenina i S:t Petersburg.
För det är det experterna säger: Av rent tvång har konsumenterna, matindustrin och affärsmännen insett att herregud, vi har ju en egen matproduktion! Vi kan brygga ölen själva! Vi kan blanda ihop ketchup! Och det betyder att matbutikerna numera kan rada upp ryska produkter till vettiga priser. Principen är enkel: Allt som inte är importerat kan medelryssen köpa till ett överkomligt pris.
Bättre så. Inget samhälle kan i längden leva på importerade livsmedel. Varför i fridens namn skall till exempel en busschaufför vid Ural äta finländsk choklad under sin matpaus?
Orsaken är att väst vill det, eller i alla fall företagen och dess aktieägare. Marknaden är enorm och det finns stora pengar att göra. Men krisen har fått företagen att inse att man kan tillverka västerländska produkter på licens men ändå gynna lokalproduktionen och lokala råvaror.
För om vi i väst verkligen vill ha ett stabilt Ryssland som granne skall vi börja med att lägga ner butiker som Siwa och istället satsa energi och investeringar på att bygga upp landets egna produktion, inte bara av mat, utan också av kläder och andra konsumtionsvaror. Det utesluter inte att man samtidigt ger tips om vad ordet service betyder, som Siwa uppenbarligen gjort. För när jag går till kassan i min ryska Siwa sitter där en man … och vad nu? Vad har han på skjortan? En namnlapp och några språkflaggor - det är första gången jag ser sådana i stan - och till råga på allt har han den svenska flaggan!
- Talar du svenska? klämmer jag chockat fram. En fråga jag aldrig hade ställt i min Siwa i det tvåspråkiga Helsingfors.
- Visst gör jag det, svarar mannen piggt, med en lätt brytning.
Och om vill man vara lite finurlig kan man tänka sig att de rödgula färgerna i ryska Siwas logo är ett ställningstagande för det finlandssvenska, men så är det tydligen inte eftersom plastpåsen han ger mig talar ett enda språk:
Joko sinulla on oma Siwa?