Tjetjenien

Visst känns rubriken tjatig? Ordet luktar ju gammal skåpmat, det finns andra problem i världen, sluta gnälla.
      I så fall: Välkommen till klubben! Klubben som består av typ 140 miljoner ryssar och ännu fler i Västeuropa och USA. Själv ansökte jag om medlemskap under hösten så där omedvetet (det hör till värvningsstrategin och kallades tidigare för cynism) då jag gled in i nyhetsracet kring Irakföljetongen: En soldat död här och en Saddam fångad där och det verkar lugnare i Tjetjenien nu och allt blir säkert bra och det viktigaste är ju att den ryska ekonomin är stabil och då måste Putin vara stark och …
     Piipaapiipaa. Sirenerna ljuder. Varningsklockorna skriker.
     Eller egentligen gick det fullständigt dödstyst till. Den mentala ambulansen, polisen och brandkåren kom under jullovet rusande till mig med "bara" bokstäver, meningar och kapitel. Men effekten var desto starkare.
     Anna Politkovskajas nyaste bok "Tjetjenien - sanningen om kriget" (Ordfront, 2003) skakar om en, får en att omedelbart och med skam och avsmak avsluta sitt medlemskap i världens förenade cyniker. Politkovskaja är den ryska journalisten som inte låtit sig korrumperas av Putins allt starkare presidentmakt, som i tiden skapades med kriget i Tjetjenien som plattform. Tvärtom utmanar hon honom och hans lakejer ständigt, hon ställer obehagliga frågor, presenterar skandallösa bevis … men får inga svar.
     Inte ett enda. Varken i Ryssland eller i det så upplysta väst.
     Det är tidens anda. När vi jagar terrorister får det ske till vilket pris som helst. Men jag undrar hur många som inser vilket priset är till exempel för civilbefolkningen i Tjetjenien. Pensionärer. Knegare. Barnfamiljer. Studerande. Ungdomar. Människor - som du och jag. För det är där styrkan och chocken finns i Politkovskajas redogörelser. Det må låta olovligt idealistiskt (Se! Också "idealism" är ett skällsord i dag) att Politkovskaja allierar sig enbart med vanligt folk, inte med någondera av de stridande parterna - men just så är det.
     Hon skriver för dem som drömmer om att livet ska bli normalt och att ryska trupper på sina otaliga och olagliga upprensningsaktioner inte ska föra iväg deras tonåriga söner, inte ska tortera dem, inte ska kräva lösen för att lämna tillbaka kropparna. Hon bor hos dessa familjer, hon låter dem berätta, hon ser hur den totala desperationen tar över, hur de ryska trupperna varje dag med sina barbariska metoder skapar grogrund för just det som de påstod sig bekämpa: terrorism och bottenlöst hat.
     Den enda gnutta optimism som finns i boken är hennes dröm om att också den ryska allmänheten förr eller antagligen mycket senare kommer att inse vad som egentligen pågår. Så skedde också i USA med Vietnamkriget, skriver hon. Men vägen dit tycks just nu vara oändligt lång. För vad ska ryssarna tro när Putin reser världen runt och tags emot av de leende grabbarna - de stora Demokraterna - Bush och Blair och Berlusconi, som försäkrar att de stöder honom i "kampen mot terrorismen". Inte heller Tarja Halonen och andra nordiska och europeiska mjukispolitiker har lyckats hosta fram någonting minnesvärt.
     Det måste väl betyda att Putin är inne på rätt spår?
     Så resonerar man alltså i världens största klubb, där de flesta av oss är medlemmar, och när det gäller Tjetjenien finns det för tillfället bara en enda väg ut. Läs Politkovskajas bok.