Jag kan allting så gott som utantill redan. Speakerns extatiska röst genast från början, den kraftige sopranostypen som med djupt patos sjunger nationalsången, de 75000 fansen som viftar med den röda draken .. och framför allt den där magiska tolfte minuten.
Rödskjortorna har bollen på högra flanken lite nedanför mittlinjen. Det är i denna sekund som allting börjar, i detta ögonblick som det vänder. Efter närmare trettio år av medelmåttigt spel och diverse kvalförluster tar de där killarna i rött plötsligt kommandot med en vilja som varken hårgel eller pasta carbonara kan stoppa. Bollen rör sig kontrollerat på mittfältets högra sida: Savage passar till Melville som slår en hög till Hartson som tar ned med bröstet till Davies som passar vidare till Bellamy som passar bakåt till Delaney som slår tillbaka upp till Bellamy, det är sex snabba passningar som sakta men förrädiskt lyfter bollen uppåt. I det här skedet verkar attacken fortfarande ganska ofarlig, Bellamy smålunkar sakta framåt med bollen … men vad nu? … utan förvarning rusar han uppåt samtidigt som han slår bollen över till Davies som svarar med en väggpassning tillbaka till honom, Bellamy fortsätter rushen uppåt längs sidolinjen där han fintar bort några söliga typer som heter Fabio Cannavaro och Luciano Zauri och sedan ger han tillbaka till Davies som redan är inne i straffområdets högra sida och som direkt och fullkomligt iskallt skjuter en hård lågboll med högerfot ur en nästan omöjlig vinkel som helt överrumplar Gianluigi Buffon - och ser man på, det betyder ju att det är 1-0 och att ingenting någonsin kommer att vara som förr.
Inte i det här landet, i alla fall.
Men vänta! Matchen fortsätter. Bortalaget kvitterar ganska snart efter en stark press, men framför allt tack vare en tvivelaktigt dömd frispark, och då kunde man ju tro att det ska gå som det brukar, men tvärtom, i andra halvleken håller rödtröjorna lekstuga med sina gäster och när John Hartson slår en fenomenal frigörande passning i djupled mellan de två miljonavlönade backarna (Cannavaro och Zauri igen) till Bellamy som sedan rundar Buffon och slår in 2-1 i tomt mål får sagan sitt lyckliga slut. Eller ja, Bellamy gör faktiskt också 3-1 i slutminuterna - men det målet faller inte domaren i smaken, han hävdar att spelet redan är avblåst och dömer istället frispark till Wales.
Hur som helst. I drakarnas land, alltså Cymru d.v.s. Wales, var denna kvalseger den 16 oktober 2002 över Italien det största och mest betydelsefulla som skett i fotbollsvärlden sedan de mytomspunna tiderna då landet spelade sina hittills enda storturneringar. I VM i Sverige år 1958 blev det stopp i kvartsfinalen eftersom motståndarna hade en ny kille som kallades Pelé, och i EM år 1976 föll Wales i kvartsfinalen mot hemmalaget Jugoslavien. Efter det har storturneringarna glidit Wales ur händerna, trots legendariske Ian Rushs 28 landslagsmål. Under största delen av 1990-talet och början av 2000-talet var Wales som fotbollsnation mer eller mindre på dekis.
Men nu behöver de tre miljoner walesarna inte längre bara minnas det förgångna, nu kan man redan hoppas på EM i Portugal.
Hur är det möjligt?
Sami Hyypiä vet svaret.
Efter förlusten i Helsingfors sa han att han aldrig hade sett ett lag spela med så mycket spirit.
Just det, Wales har definitivt inte världens största stjärnor, i själva verket spelar där till och med några division ett-spelare från engelska ligan (som Daniel Gabbidon från Cardiff city) bakom ligaspelarna i anfallet och på mittfältet. Men ändå tycks laget koka över av behärskat självförtroende och stolthet över att få representera Wales.
Det ska man i sin tur förstås tacka Wales hemmason och ManU-legenden Mark "Sparky" Hughes för. När han tog över landslaget inför EM-kvalet var lagets självförtroende i botten, men i dag hörs mest glädjerop från Wales. Lyckligtvis håller Hughes fortfarande fötterna på jorden, han är fåordig och säger konsekvent "tråkiga" saker i stil som att "vägen till Portugal är fortfarande lång" när journalisterna försöker få honom att ta ut segern i förväg. Att anställa Hughes var i alla fall en stor ekonomisk satsning av Wales fotbollsförbund: Kontraktet löper ända till VM 2006, och om Wales kvalificerar sig har Hughes i det skedet kammat in tre miljoner pund.
Med den kämpande klippan John Hartson (Celtic) oftast ensam på topp, men backad av den numera fruktade linjen bestående av Ryan Giggs (ManU) - Craig Bellamy (Newcastle United) och Simon Davies (Tottenham Hotspur) har Hughes skapat en samspelad helhet som på sina bästa dagar kan utmana vem som helst. I Hughes spelstil hittar vi något så ovanligt som brittisk kämpafotboll i kombination med full disciplin, lirartag och spelglädje i snabbt tempo, där just den kollektiva lagkänslan utgör den avgörande skillnaden. I den (för oss) fatala Finlandsmatchen i Helsingfors förra hösten fick vi i första hand se ett mördande effektivt kontringslag, för det var ju Finland som dominerade spelet medan Wales gjorde målen, men det var dessvärre bara början på början.
Det var i Italienmatchen som drakelden tändes.
Okej, det ska erkännas att jag inte är en neutral betraktare. Efter en semesterresa i fjol i det naturvackra och sympatiska norra Wales, där man också hör det helt obegripliga walesiska språket talas på pubarna, blev jag helt hög på landet. Alltså ett fullskaligt beroende. Flagga, hatt, spelskjorta, vadslagning, ja, Wales har visat sig vara en synnerligen god drog där den ovanrefererade Italienmatchen på video utgör berusningens ofta upprepade klimax.
Eller annorlunda uttryckt: Finland är ute och då måste man göra det bästa av situationen.
För Wales framgångar känns liksom så … rättvisa. De innebär de facto att en liten david fortfarande kan ha en chans mot världsfotbollens alla goliatar. Och det i sin tur måste ju betyda att också Suomi-Finland kan lyckas. En vacker dag.
Det är bara att följa Cymrus väg.