Batteribacken. Rödabrunnstorget. Torkelsgatan.
Vilket land – vilken valuta?
Tja, det är svenskklingande men ändå okända namn, måste alltså vara Sverige!
Inte? Öh, som helsingforsbo gissar jag i så fall på en småstad i svenska Österbotten. Inte det heller? Än Lovisa eller Borgå?
Fel igen.
Ryssland och rubel är rätt svar, och närmare specifikt Viborg.
Om det är någonting som fascinerar mig är det andras och speciellt min egen okunnighet. Man vandrar på gatan och känner sig relativt smart, vilket tyvärr allt som oftast visar sig vara en fullkomlig illusion. Så gick det för mig när min kollega, journalisten Anders Mård, för snart två år sedan började mumla om att han minsann ska skriva en bok om Viborg. Ointressant! var min spontana reaktion, bara något för nostalgiker och krigsveteraner (!), inget för moderna resenärer.
Jag blottade alltså min egen begränsade världsåskådning, men straffet blev också därefter.
Nu går jag på gatorna och predikar Viborg Viborg Viborg som om självaste Tyrgils Knutsson (stadens grundare i slutet av 1200-talet) piskade mig till det. Men jag gör det ändå inte mest på grund av skamkänslor – utan av nyvunnen kärlek.
Stadsturism, kanske Barcelona och Petersburg undantaget, är oftast inte min grej. Mattheten i folkvimlet kombinerat med allt man ”borde” göra och se blir för mycket. Viborg, invånare cirka 80 000, är till råga på allt inte bara en stad utan dessutom en helt obetydlig rysk provinsstad. Borde enligt all logik vara dötrist.
Men under några gråa höstdagar attackerade vi staden med vännerna, efter det har jag återkommit flera gånger. Att promenera längs gatorna som för tankarna till sovjetiskt 1960-tal, finländskt 1930-tal eller svensk medeltid, att läsa detaljerade finska arkitekturguider om Viborgs jugend, nationalromantik och funkis, att så småningom börja inse att trottoarstenarna ser likadana ut som i Helsingfors, att slå sig i slang med chicca ortsbor på nattklubben i anrika och numera genomkitschiga rådhuset, att inse att ingen äldre rysk viborgare (65+) som man möter på gatan är född i sin hemstad, ja, allt detta gör Viborg till en helt överraskande reseupplevelse.
Egentligen vågar jag påstå att ett besök i Viborg borde ingå i vår allmänbildning. Inte nog med att vi får åka härligt ryskt tåg (ingen ironi) eller glida längs ursköna Saima kanal i fem timmar och sedan bo på legendariska hotell Knut Posse i centrum. Faktum är att hela vistelsen i staden förvandlas till en historielektion om förhållandet i gränstrakterna mellan Sverige-Finland-Karelen och Ryssland. Vi kan fälla bittra tårar över det Viborg som inte längre finns, men åtminstone för dem av oss som inte har personliga minnen av staden som finländsk är det helt meningslöst att förtränga dagens Viborg.
Mård skrev sedan sin bok om Viborg och lyckades få mig med på ett litet hörn. Det var bra det. För det innebär att allt är som förr, att jag igen kan vandra längs Helsingfors gator och känna mig smart.
Frågan är bara när och varifrån nästa lilla överraskning kommer.