En räddande kusin

Minns någon fortfarande debatten om Mikael Wiehes uppträdande på Svenska dagen-festen i fjol? Då när Helsingfors starka sfp-duo, Gitta Dahlberg och Michael Sandbacka, började koka?
     Jag minns. Och jag känner åtminstone 864 andra som också minns - d.v.s. alla vi som var på Humorlandskampen på Svenskis här om veckan. Den succéartade tillställningen var en lekfylld "tävling" mellan fyra stå upp-komiker från Sverige och Finland där publiken vred sig i skratt.
     Men det var succé på andra plan också.
     För det första var det en nästan chockartad upplevelse att träda in i en så gott som smockfull Svenskis och se människor (främst) i åldern 17-35 år. Inte precis standardpubliken på den svenska nationalscenen. Här fanns alla dessa tvåspråkiga urbana och unga Helsingforssvenskar som så många - okej, jag menar Husis, Svenskis och sfp - så innerligt trånar efter.
     Kvällen bevisade att dessa personer existerar. Och att de fortfarande känner till att Svenskis finns vid Espen. Ja, alla verkade rentav njuta av att vara där och av att känna igen varandra och av att få gapskratta tillsammans åt världens absurditet och, jodå, också av att få pussa varandra på kinderna.
     Jag blev lite rörd. På riktigt, alltså.
     Kvällen bekräftade nämligen att det trots allt finns en beställning på underhållning på svenska också i Helsingfors. Målgruppen är visserligen krävande och svårflirtad, mer eller mindre bortskämd, eftersom utbudet är så pass stort som det är i huvudstaden. Det innebär att man dessvärre inte kan räkna med automatisk lojalitet bara för att någonting arrangeras på svenska. Nej, det måste finnas ett mervärde. Och det fanns det uppenbarligen i landskampen. Hur skulle man annars förklara de två närapå helt slutsålda kvällarna utan att till exempel Husis hade skrivit ett ord om saken i förväg?
     Orsaken måste ha varit att man erbjöd någonting fräscht och överraskande med hög kvalitetsnivå, trots att många kanske tycker att stå upp-komedi inte är art.
     För mig blev en av höjdpunkterna det oanmälda musikstycket som framfördes av Mikael Wiehes "kusin" (i verkligheten den rikssvenske skådespelaren Otto Milde) som drev med reaktionerna på Wiehes "skandalösa" uppförande på Svenska dagen i höstas på samma teater. Det var då Wiehe hade mage att tala världspolitik och fördöma USA (tänk att någon blev överraskad…) trots att avsikten var att vi skulle gotta oss i vår svenskhet. Eller som Sandbacka skrev i en insändare: Vi hade förväntat oss en traditionell Svenska dagen-fest där vi öppet och ärligt kunde vara finlandssvenska.
     Nu kom det svar på tal. En motkraft. Milde raljerade om de förnäma damerna i publiken, med blått hår och rödblossande kinder, som helst vill skicka Wiehe till Guantanamo Bay och avslutade sången med att nästa år tar vi hit Robert Wells istället.
     Jublet ville inte ta slut. Det gnistrade faktiskt till i vår ankdamm! För en liten stund var det mesta inte så där halvbra, snällt och sött som oftast. Utan det var träffsäker satir som visste var den satt. Svenskheten i Helsingfors hade visat upp ett annat ansikte
     Och det slog mig: tänk om detta vore också sfp:s nya ansikte?