Klimax närmar sig. Den 25:e maj bänkar sig mer eller mindre hela Europa för att se om Sami Hyypiä klarar av att hålla Tomassons danska kalufs borta från farligheter i Mästarligans final. Det blir engelska Liverpool eller italienska AC Milan som koras till Europas bästa klubblag – en ekonomisk jackpot och en synnerligen prestigefylld titel som få lag ens kan drömma om.
Personligen håller jag på Hyypiä. En magisk dag på ett café i södra Helsingfors råkade han nämligen i dörröppningen klappa min treårige son på huvudet. Incidenten varade en tiondelssekund, men Sami fick en vän för livet.
Samma gäller för Andorras landslagstränare. När han i samband med en kvalmatch mot Finland i höstas råkade passera min andra son på ett hotell i Tammerfors klappade han honom på huvudet. Sjuåringen höll på att svimma. Efter det har far och son alltid ett gott ord att säga om statsbildningen Andorra som globalt föredöme.
Men Hyypiä liksom självklart också Andorras Briljanta Tränare är världsstjärnor, på sätt och vis alldeles för stora för oss vanliga dödliga. Visst behöver vi alla förebilder som spelar i Mästarligans final och är världsbäst, vackrast och rikast, men vi behöver också förebilder från våra egna knutar. Någonting mera jordnära.
Det är där Finlands division två kommer in.
Här spelar många anrika och helseriösa klubbar som drivs med en kombination av frivilliga krafter, lokala sponsorpengar och några smulor från förbundet. Många av dem har dessutom en beundransvärd juniorverksamhet både för flickor och pojkar, både på svenska och finska.
Och se på spelarna i klubbarnas representationslag! De kan sin sak, de behärskar spelet, de älskar fotboll.
De har dessutom något annat. De har vanliga jobb och framför allt ett liv utanför tävlingsidrotten. Alla juniorer drömmer i och för sig om att liksom Hyypiä få spela både i landslaget och i mästarligans final, även om sannolikheten är nästan obefintlig. Därför gäller det att ta ner drömmarna några nivåer, att visa att man också kan se upp till spelarna i division två, spelare som du till och med kan få en pratstund med eller goda tips av.
Dessutom finns det en helt annan nytta med lokalfotbollen. Brobyggande. Tänk på oss ibland kaxiga storstadsbor (det här är ju trots allt Hufvudstadsbladet) som går omkring i de mindre sommarstäderna med näsan i vädret. Vi utgör en stor fara för det finländska nationsbygget. Vi borde stoppas.
Därför är det en sagolik tur att division två existerar.
För när stolta lag som Piffen (Pargas), EIF (Ekenäs) och IF Kraft (Närpes) radar upp kanonlägen på hemmaplan borde varenda sommargäst med fotbollshjärta vara på plats med flaggor, hejarop och vågen. Vi borde vara där för att visa att vi vill vara en del av sommarsamhället och inte bara segla ovanför.
Vi vinner alla på det. Min status har t.ex. stigit avsevärt. Förra veckoslutet köpte jag som present till sönerna och deras kusiner fem par kritvita Piffen-strumpor. Mitt livs bästa affär, för nu tycker de att jag är en hjälte med specialkontakter till elitfotbollen.
Och vi kan nästan glömma Mästarligan, för Piffens män – ja, de har blivit våra husgudar.