Ska vi ta tävling?

Alla ska få spela! Det är mottot i Bollförbundets kampanj "Kaikki pelaa" ("Alla spelar"). Med kampanjen vill man poängtera att junioridrotten inte ska vara för tävlingsinriktad och att alla ska få vara med och leka.
     Men junioridrott, eller snarare barnidrotten, är inte någon lek. Och har knappast varit det på många år.
     Det framkom än en gång i redaktören Minna Knus tankeväckande program "Vinn eller försvinn" i FST häromdagen (4.2). Tioåringar berättade modigt, öppet och ibland tårögda om hur tränarna ansåg dem vara för dåliga för att få spela i matcher - tvärt emot principerna i Bollförbundets kampanj. Samma tioåringar berättade också om belastningsskador och om en hård träningstakt som gör det omöjligt att träffa kompisar, hinna med sina läxor eller syssla med andra hobbyer.
     Och när en nitisk fotbollstränare öppet bespottade kampanjen, bland annat genom att direkt hänvisa till en av de drabbade killarna ("han borde fundera på om han är tillräckligt begåvad"), börjar en mycket deppig bild av dagens junioridrott ta form.
     Visst, junioridrott har självklart otaliga goda sidor också. Barnen rör på sig, de lär sig fungera i en grupp, de träffar nya vänner och för helfinlandssvenska barn är också det finska språkbadet nyttigt.
     Men samtidigt har något gått snett.
     Förklaringen till det är antagligen lika enkel som obehaglig: Junioridrotten är bara en spegel av samhället, där "framgång" ska uppnås till vilket pris som helst. Och då spelar det ingen roll att det faktiskt handlar om barn som fortfarande prövar sig fram och söker sin grej - hur häftiga och vuxna de än ser ut i full ishockeymundering.
     Motargumentet mot dylikt mjukistjafs är förstås att om vi som nation ska producera världsstjärnor i fotboll, ishockey och andra sporter måste man fokusera och ge allt redan från barnsben. Men det är ett dåligt motargument. För det innebär i så fall att småpojkar och -flickor förvandlas till produkter som ska uppfylla bänkidrottarnas, massmediernas och sponsorernas framtida förväntningar och törst efter superstjärnor, och att det liksom är en sjuårings plikt att ge allt i denna ädla strävan.
     Och som författaren och fotbollsfantasten Nick Hornby påpekat är det tragiskt att se hur otaliga unga pojkar och speciellt deras föräldrar på allvar tror att man blir en stor stjärna om man bara tränar tillräckligt mycket. I verkligheten är det ett hopkok av många fler faktorer som spelar in. Till att börja med måste man ha en medfödd superbegåvning både fysiskt och psykiskt sett, man måste vara beredd att ge upp normallivet, man måste vara hundraprocentigt fokuserad och man måste vara skadefri - och så måste man ha en väldigt stor portion god tur … bland annat.
     Att uppnå stjärnstatus är med andra ord mer eller mindre som att vinna på lotto, och något som den stora majoriteten inte ens är lämpad för. Skillnaden är bara den att självförtroendet sällan knäcks av att inte få sju rätt på lotto, men när det gäller junioridrott är det många helt normalbegåvade barn som tror att de är misslyckade om tränaren låter dem nöta bänken.
     Hur kan de tro något sådant?
     För att de är barn.
     Vilket visar att barn måste behandlas som barn - hur malliga, fokuserade och starka de än ger sken att vara när det går bra. Och här är föräldrarnas insats och solidaritet viktig. Jag har inga egna barn i spelålder än, men jag har sett och hört hur vissa egocentriska föräldrar står vid sidolinjen och svär över "Kaikki pelaa"-principen (då när den faktiskt används), men det gäller givetvis bara föräldrar till lagets stjärnor som blir irriterade över att "medelmåttorna" stjäl speltid av deras underbarn.
     Just denna indelning i vinnare och förlorare smittar sedan av sig på barnen och de lär sig alldeles för tidigt hur vuxna mäter framgång.
     Och de lär sig att också lek är blodigt allvar.