Så du har också börjat anpassa dig till den nya verkligheten, till den nya ekonomiska ordningen. Till det fantastiska faktumet att miljonerna väntar på att plockas upp av just dig – vid det virtuella pokerbordet.
Kanske du just nu sitter med tre datorskärmar påslagna och med nio spel öppna och besjunger megabredbandet ditt. Du spelar Texas hold’em, tight eller loose eller lite hur det känns. Du har försäkrat mamma eller flickvännen att du jobbar vid datorn. Antagligen är du klädd i bara kalsonger och en strumpa, eftersom du är på väg i säng – för tolv timmar sen.
... Men hallå! Vakna!
Du har gått på en bad beat. Igen.
Ja, under året som gick slog nätpoker definitivt igenom också hos oss. Studerande och skolungdomar ”drygar ut" kassan framför skärmarna och deras pappor är ofta mäkta imponerade. Det påminner ju om deras egna liv på åttiotalet, då den första börsvågen drog över Finland. Nu som då som alltid var det lockelsen att tjäna pengar utan att egentligen jobba som lockade. Och det kan man förstå.
Det finns andra paralleller också.
Journalisterna.
Dessa sällsynt okritiska varelser som i sina tafatta försök att hänga med sväljer vad som helst när som helst. På åttiotalet var det börshajarna som först hyllades till skyarna som den moderna tidens finansgenier, men som efter krascherna förlöjligades och krossades.
Nu är det korthajarna. Först bemöttes de i flera år med okunskap, misstänksamhet eller tystnad, tills de plötsligt förvandlades till nutidens Ikoner:
De ”lever på att spela poker”, de ”tjänar miljoner varje år”, och ”i en kombination av skicklighet, människokännedom och fräckhet” roffar de åt sig!
Det är såååå spännande med poker, förstår ni.
Sålunda har varenda en tidning, från lokalblaskan till exklusiva magasinet, kört ungefär samma okritiska story om den ”vanliga killen” som just vunnit en miljon i prispengar på en turnering i stora världen. Pokerturneringar sänds i tv (och det är, på riktigt, bra underhållning – gratis dessutom), kvällstidningarna trycker bilagor, tryckerierna spottar ut handböcker. Ja, man får till och med spelchips på Clas Ohlsson och Anttila. Ett tecken om något på att saker förändrats.
Men vad är då problemet? Låt folket spela!
Absolut. Poker är skoj. Spännande. Skicklighet och en gnutta tur. Och i bästa fall (men verkligen inte för kalsongkillen ovan) en social grej med kompisar. Som extra bonus kan man vinna eller förlora en smula. Men det är inte en genväg till snabba miljoner för de allra-allra-allra-allra flesta. För att bli proffs och för att klara sig i stora sammanhang måste man lägga ner oändligt mycket tid på spelet. Man måste jobba (just det som vi inte ville) - och trots det är sannolikheten förhållandevis stor att det går åt skogen.
Ändå får vi aldrig läsa eller höra om pokerspelare som piggt berättar att de minsann är ordentligt på minus.
Men det finns otaliga sådana.
För varifrån skulle annars pengarna för de bejublade miljonvinsterna komma?