Tidstjuvarnas segertåg

Nyligen sade Ericssons styrelseordförande Lars Ramqvist (i Hbl den 22 mars) att marknaden för mobiltelefoner är tudelad. Dels riktar man sig till ungdomar som har behov av att "döda tid" och dels till affärsmän som har behov av att "spara tid".
    Hur "dödar" man då tid på ett effektivt sätt? Ericsson (och de andra) har svaret: Med en telefon som underhåller dig med spel, musik och andra underhållningstjänster. Hur "sparar" man tid? Genom att ha en telefon som är ständigt uppkopplad till nätet och som också kan kommunicera med din PC på kontoret. Då kan man nämligen uppdatera kalendern i realtid. Bland annat.
    Ericsson & Co. har bevisat att de vet vilken tid vi lever i. För nuförtiden tycks det faktiskt bara existera två alternativ för den moderna människan. Tid ska dödas eller sparas. Tid ska helst inte bara vara tid, något ogripbart som bara finns och som människan alltid fascinerats av. Nej nu ska vi också tygla tiden - med hjälp av några ynkliga plastmanicker.
    Det är skrattretande. Men eftersom den globala ekonomin just nu tycks bygga på förtrycket av tid är det därför dags för en resolut motattack. Alla som inte fyller sina dagar med att så effektivt som möjligt döda eller spara tid vet att tillståndet är alarmerande. Men de är inte så många nuförtiden. Tidssparandet har blivit vår religion.
    Kännetecknande för människor som alltför länge försökt spara alltför mycket tid är att de lider av burnout, har obefintliga sociala kontakter, och antagligen känner deras barn sig otrygga och förvirrade. Typiskt nog känner vi inte till något annat botemedel än att försöka spara ännu mera tid.
    Men kärret är djupt och suger tidsspararen allt längre ner. I effektivitetens namn har ju aldrig en ny teknisk landvinning lett till att en arbetstagare har mera tid i betydelsen mera tid för sitt eget liv, tvärtom. Istället trissas tempot upp och prestationskraven ökar. Mobila lösningar innebär bara att arbetet alldeles väl också kan skötas på arbetsresorna, hemma i vardagsrummet, till och med på semestern. Allt detta marknadsförs som frihet (tv-reklam: kvinna i karriären sitter en sommarkväll under semestern på en klippa vid havet och skriver en rapport som hon e-postar till kontoret … det är frihet, det).
    Det är inte klokt.
    Men vad göra?
    Den allra första åtgärden vore att skicka alla viktiga män och kvinnor som varje dag sparar massor av tid tillbaka till sagofåtöljen. Sedan skulle man be deras mammor eller pappor att läsa en lång saga för dem (hoppas de ännu har tid att läsa sagor). Sagan bör vara den klassiska sagoromanen Momo eller kampen om tiden av Michael Ende. Gör även boken obligatorisk läsning för alla skolungdomar som otåligt väntar på Ericssons eller Nokias nästa modell som ska effektivera tidsdödandet riktigt ordentligt.
    Momo är en liten flicka som behärskar den svåra konsten att lyssna. Människor kommer till henne för att prata om sina problem, och när Momo faktiskt lyssnar får det människorna att börja tänka själva. Men plötsligt slutar människorna att komma, de har inte längre tid att syssla med struntsaker som att prata och umgås. Föräldrar slutar dessutom att vara med sina barn eftersom de jobbar långa dagar istället. Först tror Momo och kamraten Gigi att det är frågan om en smittosam sjukdom, eftersom allt fler barn och vuxna blir självupptagna, sura och irriterade och mumlar att de "inte har tid". Men det är inte en sjukdom, boven är istället de gråa tidstjuvarna som "stjäl människors tid och skapar jäkt och stress". Nu börjar en olidligt spännande berättelse där Momos uppgift blir att jaga bort tidstjuvarna.
    När man har läst boken är det lätt att skratta åt samtiden och åt sitt eget hysteriska liv. Man börjar fnysa åt vår kroniska otålighet och rastlöshet. Men precis liksom i sagan är minnet kort, så småningom glider man tillbaka till sitt forna jäktade tidsspararliv.
    Lösningen är antagligen att läsa boken med jämna mellanrum, till exempel när man börjar upprepa mantrat "det låter roligt, men tyvärr har jag inte tid" alltför ofta.
    Då kommer man också att inse att dagens tidstjuvar är ännu smartare än på Momos tid. Nu klär de sig i fina kostymer, de är avgudade av alla och de figurerar i nyhetsinslag där de gärna predikar om teknikens förträfflighet i vår gemensamma kamp mot tiden.