Vem i fridens namn vill se en ångestfull film om en galen diktator och hans sista dagar i en bunker? Inte jag, i alla fall.
Så resonerade jag när filmen Der Untergang – Undergången hade premiär i Finland för två månader sedan.
Hellre funderar och problematiserar man varför Kuqi inte fick in det där hysteriskt kritiska målet mot Tjeckien i lördags.
O, detta ljuva förytligande.
Men här om dagen satt jag ändå där i salongen.
Och mentalt sett är jag fortfarande kvar där.
Oliver Hirschbiegels kontroversiella dokumentär, där många konstnärliga friheter har tagits, behandlar som bekant de sista veckorna av Hitlers liv. Ryssarna rycker närmare mot Berlins centrum, allting är förlorat, kaoset och dekadensen sprider sig i bunkern medan laglösa tyska dödspatruller drar omkring ovanför ytan och avrättar ”förrädare”, samtidigt som ryskt artilleri gör livet för civilbefolkningen helt olidligt – och längst där inne i bunkern avnjuter en trött Hitler sin vegetariska kost på vita bordsdukar medan han fördömer det tyska folket och dess fega generaler. Eva Braun skålar för sin del i skumvin, ordnar fester i betongkomplexet, dansar swing, medan de flesta officerare redan funderar på hur det bästa självmordet egentligen begås.
Ett par ostrukturerade sidospår och några övertydliga mjukisscener (söta och gulliga barn, fågelkvitter, vårspruckna tulpaner) naggar visserligen den röda tråden i kanterna, men mycket viktigare är att tyskarna faktiskt talar tyska och inte naziengelska.
För det är länge sedan, om ens någonsin, en film har ruskat om mig så i grunden. Att Hitler och nazism står för ondska punkt slut är ingen nyhet men det starkaste intrycket kommer på andra plan.
Det är alla dessa ja-sägare. Flocken av stolta militärer och gamla vänner som in i det sista inte vågar stå upp mot Führern, tre miljoner civila berlinare måste omedelbart evakueras piper någon fram, men Hitler viftar bort förslaget, det tyska folket ska få lida för sin svaghet. En annan mumlar att vi måste ge upp, unga soldater kastas in i en säker död där ute på gatorna, och ledaren svarar: ”det är ju därför vi har unga män”.
Och däremellan människan Adolf, likt en vanlig gammal och trött farbror som man kusligt nog nästan kan känna sympati för. Han lyssnar andäktigt på barnens sång, han kysser sin Eva, han släpper en tår när vännen och statsarkitekten Albert Speer säger adjö. Det är spekulativt och har sina risker, men det är också här filmens lärdom ligger. Adolf Hitler var kanske på ett personligt plan ibland mänsklig, men de sjuka order han gav var allt annat. Så hur kommer det sig att mängden förblindade ja-sägare in i det bittra slutet alltid var långt starkare än nej-sägarna?
Det är stora frågor, frågor som inte heller sextio år av tysk självrannsakan kunnat ge svar på. Men åtminstone påminde filmen om en sak: den fega ja-sägaren lurar inom oss alla – och vi måste hålla honom stången både nu och när svårare tider stundar.
Och tack till USA, England och (paradoxalt nog) Sovjet och diverse ockuperade kämpar för att de envisades med att upprepa det livsviktiga lilla ordet – nej.