Vilka hjältar!

Förra gången tog det några månader, den här gången bara några dagar. Redan tre dagar efter det nyaste dopingavslöjandet, hade kappan börjat vända då den ena kvällsblaskans löp signalerade empati med rubriken "Kaisa Varis tragiska öde".
     Tragiska öde?
     Någonstans måste gränsen gå för all denna smörja.
     Men det var egentligen Mika Myllylä som anlade tonen. I sitt famösa och teatraliska testamente till Finlands folk, som pryder och alltid kommer att pryda väggen i mitt arbetsrum som en påminnelse om hyckleriets och struntpratets gränslöshet, undviker skidkungen som bekant skickligt att säga vad allting egentligen handlar om - att han fuskat och åkt fast. Istället babblar han på om sin mytiska myr som åter igen kallar på honom: "Ödmjuk, tacksam och ensam vandrar jag i motvind en sista gång till Tervaneva, jag knäböjer, erkänner mitt nederlag och ber om ro för min själ".
     När han sedan för några veckor sedan hade avtjänat sitt tävlingsförbud, och testamentet för länge sedan var bortglömt, blev han huvudarkitekten i det så kallade skidkriget (Finland mot Sverige och Norge) - som i verkligheten verkade var en välkoordinerad mediekampanj där han smart utnyttjade alla fördomar och gammalt granngroll på bägge sidor om Bottenviken. Och journalisterna spelade villigt med. De svenska kvällstidningarna blev ännu knäppare än vanligt och i de finska tidningarna fick Myllylä helt oemotsagt "erkänna" att han "fruktar för sitt liv" och därför inte kan delta i Vasaloppet och Holmenkollen. Hans manager tillade djupt oroad att småbarnspappan Mika faktiskt inte kan ta vilka risker som helst.
     Håh-håh.
     Med ett sådant förspel kan det bara gå på ett sätt. Självsäkerheten och kaxigheten steg bland finländska bänkidrottare. Fuskarna blev hjältar. Och de moraliska rikssvenskarna himlade sig.
     I samma veva drabbades också vårt skidförbund av en ny släng av det synnerligen allvarliga post-dopingsyndromet som går ut på att förneka, förhala och förringa - och glömma. Klimax infann sig dagen innan Skidförbundet fick nys om det nya dopingfallet då förbundsordförande Seppo Rehunen föreslog att man borde plocka in Kari-Pekka Kyrö från kylan.
     Snacka sen om dålig tajming.
     Nu har luften i alla fall gått ur Myllyläs och Skidförbundets upphaussade mediecomeback. Myllylä har varit rörande tyst och osynlig de senaste dagarna. Det beror på att han fick smaka på egen besk epo … ursäkta medicin, som innebär att en (eller flera) dopade skidlöpare kan förstöra ryktet för hela landslaget.
     Och hur är det med det där tragiska ödet som drabbat Kaisa Varis och hennes bittra tårar? Ingen aning, och vem bryr sig? För det är bara ytterligare ett exempel på den patetiska retorik som omger hela dopinghärvan. Myllylä ber om själsfrid, Varis har drabbats av ett tragiskt öde, Jari Isometsä får en spruta av en utlänning … lögnen är en god vän och allt är alltid någon annans fel. Också när man bevisligen har fuskat, två år har inte förändrat någonting på den fronten.
     Under det stora ungdomsskidevenemanget, Hopeasompa, här om veckan sade en av de intervjuade tonåringarna på tal om dopingskandalen att det ju bara handlar om de vuxnas klåpande och att "de sköter sitt och vi sköter vårt".
     Jag instämmer. När jag flåsar fram i skidspåret föreställer jag mig fortfarande att jag är tonåringen som inbillar sig att han är Asko Autio i segerloppet på 50 km i Holmenkollen i början av 1980-talet. Det går liksom lättare så. För vem vill bli vuxen med dagens "hjältar"?