Problem nr ett: Du är tonåring. Lösning: Jobba mera.
Problem nr två: Du är studerande. Lösning: Bli snabbt färdig. Börja sedan genast jobba.
Problem nr tre: Du är pensionerad. Lösning: Börja jobba på nytt.
Ja, efter att Internationella valutafondens (IMF) delegation studerat Finlands ekonomi är beskedet entydigt. Det är slut slappat – för alla.
Finlands ekonomi är i och för sig för tillfället i lysande skick, medger direktören Lorenzo Figliuoli (bland annat i Hbl 1.6), men det finns absolut ingen orsak att dyka ner i hängmattan, usch nej, helt tvärtom, faktiskt.
Den åldrande befolkningsstrukturen gör som bekant att vi måste få mera folk som jobbar, det räcker liksom inte i längden med en handfull a) slutbrända småbarnsföräldrar på tredubbla skift b) jobbnarkomaner (frivilligt eller ofrivilligt) i yngre och övre medelåldern och c) unga tappra småföretagare, snuttjobbare och frilansare, för att hålla Finland igång.
Så om IMF:s tes är att det nuvarande jobbet ska fördelas jämnare, att till exempel folk i pensionsåldern ska kunna jobba längre om de vill, låter det smart.
Ändå har jag svårt att svälja IMF:s krav på att alla ska jobba mera. Jobba mera innebär obönhörligen mindre tid för annat. Och då ställs vi plötsligt inför de stora frågorna.
Ska en tonåring eller pensionär jobba eller så att säga få leva livet en smula? Studerar man endast för att snabbt bli färdig? Ja, finns det någon korrelation mellan mera fritid och personlig lycka?
Den som väljer att jobba mindre eller att studera långsammare ska förstås acceptera ett mindre materiellt välstånd och inte kräva mera studiestöd mm, men ska istället belönas med mera egen tid, ett val som jag tycker att allt sunt förnuft talar för. Men det är ju bara vad jag tycker.
För att få klarhet borde någon samhällsforskare göra en omfattande gallup bland rikets nittioåringar, tiotalisterna, lustigt nog födda under decenniet då det åtminstone i litteraturen var pop att vara en flanör (= drischare, IMF hatar nog sådana).
Dessa livsveteraner är till stor del inte längre aktiva i arbetslivet, även om IMF säkert redan är där på Seniorhuset för att förmå dem att starta eget. Nittioåringarna torde hur som helst vara gamla, kloka och erfarna nog att berätta för oss vad som sist och slutligen är viktigt i livet. Vi borde ställa dem frågor som:
1. Med facit på hand: Tycker Du att Du borde ha jobbat mera eller mindre i livet?
2. Tycker Du att Du borde ha umgåtts mera eller mindre med din familj, dig själv och dina vänner?
3. Kort sagt: Vad gjorde livet värt att leva?
Om resultaten visar att nittioåringarna och Figliuoli är eniga lovar jag att marrandet slutar här. Vi ska lägga i ytterligare en ny växel! Tonåringar! Studerande! Föräldrar som vill umgås med sina barn! Alla förslappade livsnjutare! Ni har fel! Ett rikt och fritt socialt liv är helt värdelöst! Vi ska jobba mycket mera och oftare och effektivare.
Då blir vi i och för sig knappast nittio år. Men vem bryr sig, det kanske är avsikten?