Internet har gjort oss historielösa! Vi rör oss i ett ytligt nu som uppdateras varje minut!
Så brukar en del debattörer hävda, och visst ligger det mycket i påståendet.
Men i stället för att sträcka upp händerna och drömma sig tillbaka till de gamla goda tiderna borde samma intellektuella krafter återta initiativet. Man kunde säga att det är varje tänkande människas plikt. Eftersom ingen blir rik på gårdagens tankar ska vi inte räkna med att marknadskrafterna sköter den saken.
Ändå är det just gårdagens tankar och händelser som ger oss de häftigaste aha-upplevelserna, som sätter saker i sammanhang och perspektiv.
Därför vill jag nu i all anspråkslöshet ge samhällets största förtjänsttecken till Helsingfors universitet som har lanserat "Finskt historiskt tidningsbibliotek". Alltså ytterligare en förnäm biblioteksavdelning i Helsingfors empirecentrum?
Tvärtom! En avdelning endast tillgänglig på det så "historielösa" Internet, dygnet runt, gratis, öppen för alla, föredömligt trespråkig. Skattebetalarna har pröjsat och vi har sannerligen fått valuta för pengarna.
Unityperna håller på att digitalisera alla tidningar som utkom i Finland mellan 1771 och 1890. Bekanta namn som ÅU, Hbl och Aamulehti fladdrar förbi, men smaka också på titlar som Folkvännen, Wiborgsbladet och Maamiehen ystävä. Om tre år ska databasen innehålla närmare en miljon tidningssidor.
Detta samtidigt som vår största tidningsdrake Hesari har gömt hela sitt egna Internetarkiv med texter från och med 1990 bakom registrering och euro, tvärt emot andra västeuropeiska drakar såsom DN och Guardian.
Trots det otympliga utgångsformatet (mikrofilmer) har Finskt historiskt tidningsbibliotek skapat ett fungerande artikelindex och en praktisk sökfuntion. Man behöver inte längre veta exakt när det möjligen stått om farfarsfarfarfar i blaskan, utan hamra bara in hans namn och du får på nolltid en lista på diverse fuffens och hjältedåd. Att läsa gamla typsnitt är förstås inte så lätt, men förhoppningsvis får man artiklarna som vanlig text i framtiden - eftersom sökresultaten redan gör det delvis.
För varenda släktforskare måste databasen vara revolutionerande, rena gräddfilen till det förflutna. Jag sitter själv i timmar och läser obskyra notiser om drängen Londen som blivit såld för så och så många mark eller om Hjalmar som förbereder världsutställningen i Paris, och så går jag över till bekanta ortsnamn i lokaltidningen och läser om bränder och små olyckor som har suddats ut ur det kollektiva minnet av det som kallas tiden. Eller slå in uppfinningar som "telefon", nya fenomen som "turist" eller vad som helst. Och så småningom får man en underlig känsla, liksom direkt ur en Nokiaslogan: man känner sig connected … med det förflutna. Med sitt förflutna.
Allt detta kommer flygande till oss på silverfat. Det i sin tur måste ju betyda att det civiliserade samhället lever också på nätet!
Och att det har börjat slå tillbaka.