Eftersom jag har fått många e-post och telefonsamtal om var nedanstående guldgruva egentligen finns ska jag här och nu bjuda på koordinaterna för affären: Televideo-Finland, vid hörnet av Koroisvägen och Kiskovägen i Brunakärr i Helsingfors. Nu har affären dessutom hemtjänst (!) och en webbplats - naturligtvis även på svenska!
Det var städ- och flyttdags, och plötsligt stod jag där med två mindre Sony högtalare i handen. En hälsning från mitten av 1980-talet. På den ena en fasttejpad idolbild av en mycket förförisk, lättklädd och gräsligt mejkad Madonna, på den andra ett klistermärke från det på den tiden ganska okända lokalbryggeriet i norra Savolax: ”Olvi – juomaa vuodesta 1878”.
Madonna och Olvi. Djupet i tonåringens väsen är slående.
Nåja, det om det, bara att dumpa de gamla högtalarna på soptippen, den ena var visst lite sönder, och deras ursprungliga syfte – att monteras fast i cykelns styrstång (!) kopplad till en walkman – var liksom inte längre aktuellt.
Exakt då blixtrade en tanke genom huvudet. Såg framför mig reklamtexten i ett lokalt skyltfönster: ”Vi reparerar all hemelektronik”. Hjärnarn arbetade för högtryck. Tänk om … ? Är det ens möjligt …? Vågar jag … ? Frågorna var många, ovissheten stor, men högtalarna hade helt överraskande fått nådatid.
I affären dignade hyllorna under den massiva tyngden av stereoanläggningar, teve- och videoapparater, dvd-spelare, alla inlämnade för reparation. Det gjorde mig lite modigare. Jag märkte att jag inte är ensam.
Kan du reparera? frågade jag och sköt blygt fram Madonna och Olvi över disken. För jag skämdes, man får ju nya för en billig penning, vad ska han riktigt tro om mig?
– Det här är lätt fixat, svarade han och gav Madonna en flirtig blick.
Svartsjukan blossade upp inom mig, men jag insåg snabbt att jag måste behärska känslorna. Jag var ju helt enkelt beroende av den här killen från Nigeria som verkade veta allt om komponenter och sladdar och växelström. Så jag hyllade honom istället, blev pratsam och undrade om han möjligtvis kan reparera en nästan 25-år gammal evighetsmaskin, d.v.s. min Salora videospelare, som plötsligt slutat gå framåt?
– Kom hit med den bara.
Så det blev skytteltrafik. Videospelaren. Sladden till rörradion. Skivspelaren.
Några dagar senare gick jag dit och råkade träffade hans kollega, en kille från självaste New York City. Hans grej i livet? Att reparera trasiga Playstations.
– That’s where the money is. Föräldrar utgår ifrån att man måste köpa nytt, så när de kommer till mig blir jag hjälteförklarad – och får bra fyrk, sade han och grinade stolt och brett.
Rena affärsgeniet. Och av bara farten också en världsförbättrare. I en tid när till exempel datorernas livslängd är nere i skrattretande två år – och samma trend gäller annan hemelektronik – behövs det typer som går mot strömmen och säger att vi fixar allt. Det är dem vi ska ty oss till istället för att bara skriva kolumner eller diskutera på fester om västvärldens resursslöseri och att allt går åt skogen och att vi drunknar i it-skräp.
Dessutom uppnår du personlig lycka. För när jag kom hem med mina nygamla grejer var spänningen olidlig. Jag kopplade högtalarna, satte på Material Girl, och voila! Vilket rent sound, vilken skön seger. Jag visste ju att jag från och med nu, tack vare nigerianen, kan skratta gott åt varje flåsande reklambroschyr för ny hemelektronik.
Och dessutom blev Madonna min igen.