Missar en elitspelare en solklar målchans är döden det enda han förtjänar. Kändisar är å sin sida per definition förtjänta av grova påhopp. Araber eller amerikaner eller ryssar (fyll själv i valfri folkgrupp) är desstuom värda inget mindre än förnedring dygnet runt.
Var finns denna aggressivitet? På gatan?
Nej, som bekant på chattarna på nätet.
Det handlar visserligen om en försvinnande liten minoritet, de allra flesta chattarna är suveräna forum för tyngre och lättare diskussioner, det må sen gälla svansen på din rashund eller kärnfysikens hemligheter.
Men på några hatfulla och omtalade diskussionsgrupper har deltagarna glömt ett viktigt mänskligt drag. Självbehärskningen.
Frågan är bara om allt detta hat verkligen ska tas på allvar.
Först måste man förstå vem som hatar. Det är såväl riktiga som förvuxna tonåringar. Folk som bara känner till en värld, den svartvita, och som mer än gärna delar med sig av sina sjuka lösningar på verkliga eller inbillade problem.
För det har hänt någonting på tio år. Jag tror inte i och för sig att den sammanlagda mängden retorisk aggressivitet har ökat speciellt mycket, det nya är att man når ut med den till (i teorin) hela världen. Förr kunde man småhata tillsammans med gänget, i dag gör man det uttryckligen för att nå andra.
Allt dravel ska ut, självkritik är ett okänt begrepp.
Det är då som generationskrocken blir så total. För dem som växte upp utan chattar är det svårt att inse att det inte handlar om åsikter typ insändare i traditionell mening utan om något helt annat. Det är infall som bottnar i pumpande adrenalin och strävan efter uppmärksamhet – och dessutom om typer som helt uppenbart är beroende av nätsnacket. Månad efter månad, mer eller mindre dygnet runt, sitter samma pack vid datorerna och driver sin kamp. Det är skrämmande och deprimerande, visst.
Men det är också viktigt att minnas att väldigt få faktiskt lyssnar på skribenternas hätska utfall än mindre tar dem på allvar. Därför är det synd när journalister och debattörer i seriösa tidningar som Hbl och Helsingin Sanomat ibland plockar upp direkta citat från nätet, komplett med skribentens pseudonym, och trycker alltsammans i tidningen. Plötsligt får hoten och attackerna betydelse och tyngd, jublet på chattarna vill aldrig ta slut när någon blivit citerad i en riktig tidning.
Istället borde alla operatörer ta sitt ansvar i djungeln som de själva varit med om att odla fram. De ska rensa upp bland skräpet, lagboken ger klara ramar, och inte gömma sig bakom floskler som att ”alla har rätt till en åsikt”. Att argumentera och försöka övertyga andra om en åsikt är en självklar rättighet som måste försvaras, men att hota och sprida hat på falska grunder är något helt annat.
Samtidigt borde vi andra sluta att smygtitta på dessa chattar, vi ska strunta i dem, vi ska inte ge dem någon relevans, man blir bara illamående.
Jag har inget minne av att någon lyssnade speciellt mycket på oss som gastade på skolgården. Så varför borde vi nu börja lyssna på dem som gastar på nätet?