Var finns äventyret?

Jag har lärt mig känna igen signalerna: nagelgnagandet, pulsen som slår och framför allt den där fjärilen i magen som känns som en oförutsedd luftgrop. Härliga ting som kickstartar driften att skapa ordning i livet. Jag ringer samtal i hysterisk takt, återlämnar böcker till bibban, betalar räkningar, kämpar med en effektivitet som skjuter mitt personliga HEX-index i höjden.
    Så fortsätter det ända tills nästa morgon, avresedagen. Och när ytterdörren äntligen slår igen bakom mig släpper allt …. den skönaste känslan på denna jord. Smaken av resa - smaken av äventyr.
    Men måste man verkligen ta sig till andra sidan jorden för att få smaka?
    Nej, självklart inte, äventyret finns nära eller fjärran. I Köklax eller Kamtjatka, det spelar ingen roll. Men en biljett behövs ändå alltid, den är den symboliska nyckeln till, och förutsättningen för, nya odyssér.
    Trodde jag.
    När jag kom hem sent en lördagsnatt i februari rasade vinterns värsta snöstorm. Under detta korta plumsande insåg jag vad jag måste göra. Och samtidigt som idén korsade mitt huvud kände jag av en ovanligt viltflaxande fjäril i magen. Det kändes som om jag skulle ut på en lång resa.
    Så på söndag morgon, när du låg i din säng och sov bort ditt liv, klev jag ut på gården i södra Helsingfors, spände fast skidorna och stakade ut på trottoaren likt en modern Veikko Hakulinen.
    Riktning norrut, till järnvägsstationen (bästa stället i stan).
    För en terrängskidare en söndag förmiddag är fenomenet med företag som fastighetsskötare rena välsignelsen. Därför ligger Kaserngatans trottoarer fortfarande orörda, insvepta i flera tiotals centimeter glimmande vit nysnö. Jag saxar upp för backen, når kulmen, förbi Kirran, och likt Hakulinen i Holmenkollens spurtbacke ger jag fart, susar förbi Kaserntorgets p-bygge (hoppsan: 420 nya parkeringsplatser!), medan en mindre hord koreanska turister gapar och pekar på mig. Och det går liksom lite väl snabbt för det är bara neråt neråt och så utanför Cantina West spanar jag in den första äkta gårdskarlen och hans fru (jag bugar mig) fullt sysselsatta med skottandet, och de applåderar och ropar entusiastiskt "Hyvä Suomi!", och jag byter spår till andra trottoaren, glider in över Södra Esplanaden och så står jag strax där bredvid en insnöad Runeberg, plogar upp ett varv runt honom och fortsätter sedan i andra riktningen mot Centralgatan.
    Vid Norra Espen är man naturligvis nuförtiden tvungen att stampa sig över trottoaren (värmeslingor) men utanför Akademen glider det redan bättre, och en bilist stannar mitt på gatan, vevar ner fönstret och undrar med ett skrockande skratt om jag har bra fäste, höh-höh.
    Nå, Alexen har också sina värmeslingor (bättre och mera shoppande) men sedan syns redan Eliels järnvägsstation, jag prövar till och med på några modiga skridskotag, tills jag bromsar in framför huvudingången, tar av skidorna, allt medan de annars så blaserade helsingforsarna stirrar på bydåren.
    Samtidigt börjar jag inse att denna skidresa som tog kanske en kvart gav mig mera i form av äventyr, glädje och överraskningar än många "riktiga" resor.
    Det i sin tur gör mig konfunderad. Jag hade ju inte ens en biljett.
    Tänk om reseäventyret alltid har funnits så här nära till hands?