Kristen irakisk kvinna. Hennes man torterad och avrättad. Hans lemlästade kropp kastad till henne likt ett stycke gammalt kött. Själv den enda överlevande från ett ökänt fängelse i Bagdad. Torterad och som oskuld våldtagen flera dagar i sträck på direkt order av diktatorns son Uday - som krävde att hennes blod skulle stänkas på kanten av hans whiskyglas, likt salt i en margarita-cocktail.
En perfekt symbol för Saddams sjuka regim.
Modigt och stolt berättade Jumana Michael Hanna i juli 2003 sin chockerande historia och pekade ut de ansvariga för Washington Post och de amerikanska myndigheterna.
Den amerikanska experten som undersökte fallet var chockad:
- Hennes berättelse är den mest övertygande och tragiska jag någonsin hört.
Vittnesmålet ledde till att kriget kändes än mer berättigat och flera irakiska militärer fängslades. Hanna, hennes två barn och hennes mamma flögs av säkerhetsskäl till USA där de fick asyl och blev kändisar. Nu skulle Hannas liv bli en bestseller.
Journalisten Sara Solovitch tog sig an bokskrivandet, full av respekt för den modiga kvinnan. Fast visst var det lite märkligt att Hanna sade sig ha en examen från Oxford. Hon kunde ju knappt någon engelska. Och varför kunde ingen verifiera hennes berättelse?
- Nu vet jag att Jumana i bästa fall är en patologisk lögnare och i värsta fall en väldigt intelligent svindlare. Hon utnyttjade oss alla.
I en lång och detaljerad redogörelse i januarinumret av The Esquire redogör Solovitch för hur hon så småningom insåg att i praktiken allt var ren och skär lögn. I torsdags tog Washington Post sedan tillbaka sin tidigare story.
Hannas man lever uppenbarligen och är i kontakt med familjen. Hanna har aldrig studerat i Oxford. Hon har nog i något skede suttit i fängelse men tydligen för att hon försnillat pengar av irakier mot löften om visum till väst. Det finns heller inga belägg för tortyr eller våldtäkt, undersökningen är nedlagd och de irakiska militärerna frisläppta.
Låter det bekant? Under upptakten till det första Irakkriget var det en stor PR-byrå, på uppdrag av Kuwaits ledning, som genialiskt nog trollade fram den gråtande tonårsflickan som berättade hur irakiska soldater slet ut babysar ur kuvöser och kastade dem på golvet för att dö. Effekten var enorm. Senare visade det sig att storyn var helt fabricerad, flickan sades dessutom vara dotter till Kuwaits ambassadör i USA. Också befriandet i fjol av den "våldtagna" amerikanska soldaten och numera världskändisen Jessica Lynch antas till stora delar vara ett PR-jobb skapat vid skrivbordet.
Ingen har ändå påstått att det ligger en PR-byrå bakom Hannas berättelse. Kanske hon helt enkelt är en opportunist av skamliga mått.
Det tragiska är att människorättsorganisationer i åratal rapporterat om otaliga autentiska tortyrfall, också från Saddams diktatur, utan större effekt. Sen när det plötsligt "behövs" lite tortyr - t.ex. för att motivera ett krig - träder bluffmakarna och PR-byråerna fram. Cynismen och manipulationsbehovet känner tydligen inga gränser.
Länk till artikeln i Washington Post (kräver registrering)