|
|
Mera lås och högre staket.
Så ska vi få ordning på dagisbarn som försöker rymma (Hbl 17.11). Ja, man arbetar faktiskt redan på ministerienivå med att utfärda direktiv för hur dagisarna ska göras rymningssäkra.
Orsaken är förstås det tragiska fallet i fjol då en femårig pojke försvann från ett dagis i Björneborg, och senare hittades drunknad.
Så när jag läser nyheten nickar jag godkännande, bra att något görs, just det, vi måste få stopp på rymningarna, säkerheten framför allt.
Tills jag inser att det egentligen handlar om så mycket mera.
Samma myndigheter som nu jobbar hårt för att skapa nationella säkerhetsrutiner har saligen glömt vad dagisbarnen allra mest skulle behöva: levande vuxna människor. Och om det inte vore för det hemska Björneborgs-fallet skulle man gott kunna säga att de dagisbarn som försöker rymma egentligen gör det som vilken sund människa som helst, barn som vuxen, alltid borde försöka göra: Upptäcka världen, spränga gränser, pröva sina egna vingar.
För vem av oss skulle acceptera att vara omgiven av lås och bom och höga staket hela dagen lång? Det är kanske en obehaglig fråga, men den är viktig.
Visst vet vi alla att dagis ger lite äldre barn viktiga sociala färdigheter och att ett bra dagis = stor lycka. Men samtidigt är det någonting lite konstigt i hela idén.
Vi vill gärna ha barn, men för att ha råd med dem måste de flesta föräldrar börja jobba så snabbt som möjligt (åtminstone inbillar vi oss det), och dessutom blir "tristessen" med att vara hemma i några år för mycket för de flesta. Samhället flåsar oss dessutom i nacken och gör allt för att snabbt styra oss tillbaka till arbetslivet genom att låta hemvårdsstödet förbli lågt.
Så det är alltså där dagiset kommer in, knappast för att en ettåring skulle behöva sociala kontakter. Dagiset är ändstationen i ett samhälle där vi alla är livrädda för två saker: Att ha tråkigt och att ha lite mindre välstånd än vanligt.
Till råga på allt belönar vi synnerligen blygsamt alla de cirka 50 000 hjältar som, näst lärare, antagligen har det viktigaste jobbet i landet. Grundlönen för en kommunal barnskötare rör sig kring 1600 e i månaden. Ändå är det dessa kvinnor, för de allra flesta är kvinnor, som ska försöka få ordning på smörjan som vi andra har ställt till med.
Visst är det helt nödvändigt att täppa till rymningshålen. Men det är lätt hänt att man i samma veva glömmer det väsentliga, som i en entusiastisk notis i Folkhälsans tidning nyligen: I USA har man tagit i bruk en pratande och sjungande robot som rullar omkring på dagiset och som barnen ska ta hand om. Tanken är att denna syssla ska hålla barnen lugna och harmoniska.
Det är alltså vad vi kan erbjuda barnen i dag: Stängsel och robotar.
Men det finns också en annan väg att gå: Våra kommuner ska omedelbart sluta upp med att försöka pruta på antal vårdare på dagisarna, vi ska uppskatta personalen mera än vad vi gör, och varför inte försöka gå efter barnen lite tidigare ibland?
För kanske de försöker säga något åt oss med sina rymningar?
|
|