Badrumsgolvet i den nya lägenheten krävde renovering.
I början av sommaren bläddrar den nya ägaren därför i anrika Hufvudstadsbladet. Hans blick fryser fast vid en påpasslig annons som utlovar renoveringshjälp. Perfekt! Vilken lyx att få diskutera vattenisoleringar på sitt modersmål, tänker han.
Fixargubben dyker upp. Han har 25-års erfarenhet och referenser finns det gott om, även om de i och för sig aldrig visas upp. Han är lite äldre, hygglig och humoristisk. Hund har han dessutom. Sommarstuga också. Och ett fint klingande finlandssvenskt efternamn! Vilken skön trygghet.
Men borde vi skriva kontrakt på att det ska vara färdigt inom juli?
– Va? Att vi skulle bli försenade? Nej, nej, sånt har aldrig inträffat under 25 år.
Så den svage och stressade badrumsägaren böjer sig. Ett förskott hör naturligtvis också till.
Jobbet kommer snabbt igång. Men sedan begår ägaren med familj ett oförlåtligt misstag – de flyttar till sommarstugan.
Kontakterna blir allt mer sporadiska, renoveringsgubben meddelar att det är oerhört svårt att få vattenisoleringsinspektören att komma. Tiden rinner iväg – förutom i badrummet där den stannat.
Augusti. Tusan också! Flunsan drabbar renoveraren med oanad kraft. Också benen är i dåligt skick. En vecka till glider iväg, problemet är nu att brunnen är så djup, vilket stämmer.
Ännu svårare är det att svara i telefon. ”Sjuk”, säger han själv efter nästan en veckas tystnad. Plötsligt gör han ändå comeback och fixar kaklingen. Sedan går han under jorden igen.
Ägaren blir nervös. Det lilla jobbet är nästan en månad försenat, han har betalat det redan och familjen borde ha flyttat in. Så ägaren ringer runt till renoveringsgubbens kompanjoner. Vips nästa måndag hör renoveraren av sig och lovar sköta resten (fogningar, duschskåp, lavoar mm). Ägaren smäller nu äntligen ett kontrakt i bordet. Jobbet ska vara klart inom två dygn och ägaren håller som pant renoveringsgubbens maskin som man skär kakel med.
– Du är ju löjlig, grymtar renoveringsgubben.
Ägaren mumlar att han dessutom inte tycker om att fixaren har nyckeln till lägenheten. Men det finns ett finlandssvenskt svar på allt:
– Hördu, jag har nu i tre år haft nyckeln till ett hus i Grankulla där en enda tavla är värd mera än hela den här lägenheten.
Nåjo, de kommer i stället muntligt överens om att jobbet ska slutföras på två dagar. Den stentuffe familjefadern lovar hårda konsekvenser om avtalet inte håller.
Nästa dag lämnar fixaren ändå ett ofärdigt badrum bakom sig plus en sluträkning plus en lapp: ”Jag tycker inte om att man stjäl mina verktyg, eller att bli hotad. Och min hälsa är dålig”. Han har alltså stuckit.
Men den allra sista hälsningen har ändå finess. Avloppsbrunnen, som tidigare fungerat, visar sig vara fullkomligt igentäppt. En inkallad rörmokare tvingas borra och hacka i flera timmar för att öppna det igenmurade avloppet, och han lyfter förbluffad ut mängder av fastgjuten stenkross ur brunnens botten.
Det luktar ljuvt sabotage. Ett småroligt plask i ankdammens avlopp, liksom.
Vad kan man säga. Behöver någon en kakelskärningsmaskin?
Fotnot: Hbl hade skrivit om mannen, Ingmar Silfvast, år 2006 (vilket jag inte visste) och tidningen följde upp det igen, då det visat sig att fler blivit lurade, den 29.9.2007. Läs artikeln...
Och nu är han på gång igen: annons i Hbl 16.11.2007, trots att Hbl bestämt sig för att inte ta in hans annonser nånsin mera...