Har Savolax och Svenskfinland någonting gemensamt?
I många år har jag grubblat på den saken från den sommarutpost jag råkar ha här i insjölandet. Vid första anblicken är svaret förstås nej: I Savolax är ju badvattnet faktiskt sött och inte salt (en klar fördel).
Men vad händer om man dyker djupare in i frågan?
Vilka problem brottas till exempel landsbygdens Savolax med - nu bortser vi alltså från dynamiska städer som Kuopio? Det är den gamla, men alltid lika deprimerande, visan: utflyttning och känslan av att framtiden susade förbi i förrgår.
Min sommarkommun, Vehmersalmi, är ett bra exempel: Från och med hösten slår samtliga byskolor igen, postkontoret har stängt för många år sedan, det lilla pensionatet klarade sig en enda sommar - sen blev det personlig konkurs för killen som vågade försöka, stugbyn har en fantastisk sandstrand men är ändå på dekis. Och ungefär de enda gångerna som kommunen omnämnts i rikstidningen Hesari var då Andelsbanken rånades för några år sedan (tjuvarna flydde med motorbåt ut över Suvasvesis fjärdar) och i fjol då ett lik hittades i skogen - men tur nog var såväl bankrånarna, liket som mördarna utbölingar.
Nativiteten är också helt snedvriden, varje gång man kan glädjas över en nyfödd baby har åtta åldringar dött. Sålunda är rollator, inte cykel eller barnvagn, färdmedel nummer ett i kyrkbyn och snart finns det inte några skattebetalare att räkna med, vilket leder till försämrad service, vilket leder till att folk vill flytta bort, vilket leder till … sammanslagning med Kuopio (planerad till 2005).
Att Vehmersalmi också är en fantastiskt naturskön, fridfull och ren skärgårdskommun med 890 kilometer strandlinje, att här arbetar en och annan tapper egenföretagare, att här finns några ekologiska gårdar och att blågröna alger är ovanliga, är inte en så stor tröst i vardagen.
För hur är läget på annat håll? I Ekenäs? I Närpes? I Esbo? Har de verkligen någonting gemensamt med Vehmersalmi?
Känns inte riktigt så … vi måste alltså dyka djupare.
I Radio Savo bjuds det varje vardag på programmet Itäsuomalainen onnistuja. En konstnär, en föreningsmänniska eller en egenföretagare etc. från regionen intervjuas i positiv anda, utan sedvanlig journalistisk cynism eller kaxighet. Nyligen var det till exempel en gymnasieflicka från södra Savolax som deltagit i en teckningstävling i Makedonien som fick berätta sin historia, och här om dagen fick vi lyssna på en lokal uppfinnare. Idén med programmet, och med liknande inslag i tidningspressen och med många byprojekt, är naturligtvis att höja självkänslan och att visa att Finland inte är, och inte får vara, synonymt med Helsingfors. Kort sagt att det är okej att bo i en by i Savolax.
Alltså: Var stolt! Prenumerera på Savon sanomat och inte på Hesari! Flytta inte bort! Tro på framtiden! Och helt följriktigt påpekar kommunstyrelsen i Vehmersalmi i sin framtidsvision något så otjänstemannamässigt som att andan i kommunen (Vehmersalmihenki) måste stärkas för att byn överhuvudtaget ska klara sig.
Kanske det är där likheterna finns? I bristen på framtidstro? I drömmen om en bättre kollektiv anda? I Savolax med sina drygt 400 000 invånare kämpar man nu för att hålla sin kultur och sitt land (bokstavligen) levande, för att inte slukas upp av en i och för sig ganska välmenande Goliat. Låter problemställningen bekant? För nu har också Ankdammen börjat läcka så där smått, framtidstron sipprar ur, och det främsta symptomet är att vi efter det senaste riksdagsvalet älskar att tävla om vem som kan skrika högre ALLT SKITER SIG!
Men det bevisar att vi har tappat sinnet för proportioner. Förstås har finlandssvenskheten allvarliga framtidsproblem (som till stor del beror på oss själva), men landsbygdens Savolax - liksom andra delar av Glesbygdsfinland - är i en betydligt allvarligare kris som drabbar alla aspekter av samhället.
Ändå har de inte gett upp. Varenda vardag kl. 15.15 kan de visa upp en vinnare på sin radiokanal.
Så varför i fridens namn skulle vi kasta in handduken?