Läckage

I analyserna efter riksdagsvalet var det många experter som menade att centern vann för att Jäätteenmäki öppet hade utmanat Lipponen. Äntligen fanns det någon som vågade stå upp mot den Store Statsministern, hette det.
     Jag tror analyserna träffade mitt i prick.
     Att denna utmaning i sig blev ett så stort samtalsämne är avslöjande: Borde det inte vara en självklarhet att en oppositionsledare kastar in alla kort i valdebatten och utmanar, provocerar och ifrågasätter?
     Nej, inte i landet Lipponen.
     Och nu har de politiska journalisterna och den nya oppositionen gjort allt för att gemene man ska vara upprörd över Läckan.
     Sorry.
     Hur jag än försöker kan jag inte uppbåda någon vrede överhuvudtaget över läckan, däremot nog en gnutta tillfredsställelse: Det var bra gjort. Om det är detta som krävs för att det ska bli debatt om vår utrikespolitik och för att ge oss lite inblick i de delvis dubbla budskap som präglar den, är det bra med läckage. Det betyder inte att man måste sympatisera med centern, och självklart måste aktörerna juridiskt stå för vad de gjort - men det är en annan sak.
     Det är också helt onödigt att oja sig över att de inblandade (de är förresten alldeles säkert fler än Manninen och Jäätteenmäki) hade sina egna politiska syften och att dokumenten användes på ett populistiskt sätt. Makt, eller drömmen om makt, är som bekant den starkaste av droger, vilket inte borde vara en nyhet för någon. Däremot är det förbluffande hur klantigt och amatörmässigt Jäätteenmäki skötte sitt självförsvar, antingen spelar hon faktiskt i politikens lägsta division (och har hittills lyckats dölja det) eller så kan vi snart vänta oss nya avslöjanden som kommer att lägga saken i ny dager.
     Också Lipponen borde vara bekant med maktens oemotståndliga lockelse. När han kvällen innan valet förnöjt berättade att den sega konflikten med Italien om EU:s livsmedelsverk nu var löst - genom en kompromiss där Finland utgick som segrare - ville han framstå som en man som framgångsrikt hävdar Finlands sak i EU. Men varför valde han att gå ut med beskedet kvällen innan valet, trots att konflikten, som det nu visat sig, inte alls var löst?
     För att han desperat försökte hålla sig kvar vid makten, den starkaste av droger …
     Nu kunde man ju tro att till exempel denna populistiska flirt skulle ha rubbat Lipponens trovärdighet, men så fungerar inte dagens Finland. Tvärtom. Plötsligt har riksdagens talman blivit det häftigaste och viktigaste jobbet i landet.
     Vår nya statsminister heter tydligen Matti Vanhanen (vem? vad? varifrån?) - och det börjar bli allt mer diffust hur allting fick sin början. Då är det bra att på nytt läsa den kolumn som den utrikespolitiske räven och ex-presidentkandidaten Keijo Korhonen nyligen skrev i Seinäjokitidningen Ilkka. Korhonen hävdade att han via sina kontakter i USA kommit över de amerikanska tjänstemännens protokoll från Lipponens och Bushs träff i Washington.
     På mötet ska Bush bland annat ha tackat Lipponen för att han "som den enda europeiska ledaren" aldrig kritiserat USA, inte ens då landet sköt Kyotoavtalet i sank. Sedan ska Lipponen ha beklagat att det finländska folket fortfarande inte är moget för militärallianser och uttryckt ett önskemål om att Bush trots detta skulle hålla Natodörren på glänt för Finland.
     - För er står den alltid på vid gavel, ska Bush ha replikerat.
     Nå, varken du eller jag vet om denna version stämmer men det mest fascinerande är att kolumnen gått i praktiken okommenterad förbi … tyst som i graven … trots att den antyder att dubbla budskap är rena rutinen inom utrikespolitiken. Till folket säger man lugnande att Natofrågan inte är aktuell, till Natos huvudsponsor beklagar man samma folks omogenhet.
     Är det alltså därför den politiska eliten blev så rasande på Jäätteenmäki och den i sig ganska obetydliga och irrelevanta läckan om Irak?