Vatten på flaska

Törsten överraskar inför bussresan och jag rusar till kiosken inne i Helsingfors busstation för att köpa vatten. Vi vet ju alla att man ska dricka mera vatten och mindre färgad sockersmörja (läsk).
    Men här i huvudstaden i de tusen sjöarnas land säljer de bara … engelskt källvatten.
    En kokhet julieftermiddag i den stora K-hallen vid Kuopio torg. Törsten har åter tagit ett strupgrepp på mig. Vad är det enda vatten som (åtminstone denna dag) erbjuds i en finsk stad som är omringad av klara sjöar och friska källor?
    Evian - franskt vatten.
    Och slutligen (men listan kunde göras längre): Vilket källvatten ska Picnickedjans kunder dricka?
    Det lätt smaksatta engelska Crystal eller franska Evian. För två euro och tjugo cent.
    Vanligt vatten - för tretton mark flaskan!
    Det är ingen nyhet att vatten är den heta grejen inom dryckesindustrin. Boomen började på 1990-talet och har nu nått också Finland, även om vi fortfarande är "sämst" (eller bäst) i EU på att dricka flaskvatten. I dag är buteljerat vatten en global och mycket trendig företeelse som (år 2000) omsatte 35 miljarder dollar, med en beräknad årlig tillväxt om hisnande femton procent.
    Det kan man kalla kapitalismens slutgiltiga triumf.
    Hur så?
    För att man i praktiken får samma sak (i Norden), i utbyte mot lite kommunalskatt, genom att lägga tummen, pekfingret och långfingret på den blåfärgade vattenkranen och därefter göra några skruvrörelser med fingrarna.
    Ändå betalar vi snällt 2,20 euro för några slurkar på flaska.
    Det är den första och största paradoxen.
    Men ibland överraskar ju som sagt törsten en ute på stan när ingen kran finns inom räckhåll. Och då kommer vi till den andra paradoxen. Att vi lever i en värld där det lönar sig att transportera vatten på flaska till andra sidan jordklotet. Internationella läskvarumärken som Coca-cola eller Pepsi tillverkas oftast lokalt men det lyckas inte med vatten, en specifik källa finns ju bara på ett ställe. Men tillverkarna gnäller inte, de löpande produktionskostnaderna för vatten är väldigt nära noll, så man har nog råd med transporterna.
    Extra rörande är det att globala varumärken så gärna anspelar på den orörda naturen (som istidens glaciärer eller en bortglömd källa i urskogen), samtidigt som man belastar miljön med nedsmutsande och resurskrävande transporter av små plastflaskor runt precis hela jorden, flaskor som till råga på allt inte ingår i returflasksystemet.
    Det är den franska yoghurt- och mjölkjätten Danone som är den största spelaren i världen inom flaskvattenbranschen (företaget har bland annat Evian), med schweiziska Nestlé (Perrier och Aquarel) på god andra plats. Kampen är knivskarp, båda köper regelbundet upp lokala källor runt hela världen.
    En ledande princip i denna hype är att skapa bilden av att det är fräscht och modernt att dricka vatten, vilket i och för sig är sunt. Men det är vatten på flaska man ska dricka, precis som de rika och vackra gör. Sålunda njuter Tom Hanks och Demi Moore av Evian, medan självaste påven drack Poland Spring (källvatten från delstaten Maine) under sin USA-turné - och ja, Raquel Welch tvättar förresten håret med Evian.
    Så kan det vara i dagens värld. Samtidigt som vi läser om att miljoner barn i södra Afrika dör på grund av diarré förorsakad av förorenat vatten lär vi oss att de verkligt framgångsrika tvättar håret med buteljerat vatten från Alpernas glaciärer.
    Det finns som bekant också finländskt källvatten av högsta kvalitet på flaska. Därför vore det intressant att veta vilka eventuella ekonomiska incitament de globala varumärkena använder för att förmå vissa kiosk- eller caféförsäljare att endast ha deras produkter i sortimentet.
    Man behöver inte vara en knutpatriot eller en anti-globaliseringsaktivist för att välja finländskt vatten i Finland. Det räcker med att ha några fungerande hjärnceller och inse att man inte behöver frakta vattenflaskor från ett vattenrikt land till andra vattenrika länder. I Sverige borde man därför dricka svenskt vatten. Och i de franska Alperna kunde Evian eller dess lokala konkurrenter gälla. För om endast franskt eller engelskt vatten duger - oberoende av var i världen man befinner sig - går vårt välstånd nog på fruktansvärda övervarv.
    Självklart kan det vara skillnad i smak och kvalitet mellan olika vattensorter, men är det verkligen därför vi köper den dyraste flaskan med det vatten som kommer längst bortifrån?
    Eller har vi bara blivit lurade igen?