Bokbål
7.2.2003 Endast på www.magnuslonden.net
Visste ni att Peter Lüttge fick stånd ett par gånger när han läste Kjell Westös Lang?
Det lärde sig många tv-tittare när det andra avsnittet av litteraturprogrammet Bokbål nyligen visades på FST. Det första avsnittet i våras var fräscht, fräckt och engagerande, en klar kontrast till Keijo Koivulas mesiga bokprat.
Men den här gången gick det fullkomligt åt skogen.
Att det ryckte till i roten hos Lüttges lillebror där nere var det enda positiva omdömet om Lang som sades i detta brinnande litteraturprogram. Och efter att skällt ut boken i omkring tio minuter nådde Lüttge snart klimax i sin svada. Flåsande beskrev han en scen ur boken där huvudpersonen Langs flickvän just har sugit av honom och tagit spermen i munnen. Sedan gör hon något otänkbart: hon pratar!
- Det är omöjligt, det går inte att prata med sperm i munnen. Och det visar att Westö överhuvudtaget inte vet vad han skriver om, konstaterade den ursinnige Lüttge.
För det var ursinne, och den stående kuken, som drev Lüttge den här kvällen. Och besynnerligt nog fick han också alla andra i studion med i denna blandning av skadeglädje (dold bakom spelad munterhet) och äkta raseri. Mia Österberg, Petter Lindberg (alias Uffe Rask) och Åsa Stenwall, var hela programmet igenom under toffeln på Lüttge vilket gjorde det både ointressant och patetiskt.
Hur kan fyra intelligenta och belästa personer bli så barnsligt förtjusta över att få skälla ut Kjell Westö? Antagligen just för att det handlade om Kjell Westö.
Det har gått för bra för Westö. Alldeles oberättigat bra, tycker speciellt en del finlandssvenska journalister.
Och därför måste Westö straffas.
Jodå, jodå. Man både ska, och måste få, kritisera såväl boken Lang som dess författare. Finlandiakandidaten Westö borde till exempel verkligen inte ta åt sig för att någon sjunger en ironisk bluessång om hans bok i radion (som Uffe Rask gjorde i Radio Extrem). Han kunde till exempel istället låtsas skratta med och framför allt inte skriva en debattartikel i Husis i ämnet. Westö har skördat så många framgångar att han alltid, åtminstone för sig själv, kan kvittera pipandet från killar som Lindberg och Lüttge genom att fråga hur många böcker de själva har skrivit och hur många ex de sålt.
För speciellt i Lüttges ögon såg man att drivkraften var just detta att komma åt Westö. Nå, jag säger bara att om Lüttge verkligen är en så hård och orädd kille borde han ha stake (och att han tycks ha en stake vet vi alla vid det här laget) nog att ta en sann motkombatant med sig i studion. Någon som ständigt skulle ge honom örfilar och säga att han snackar strunt. Då skulle det uppstå spänning i programmet, men nu nickade alla bara snällt med Lüttge. Till saken hör att Lüttge tidigare i höst hade Westö med i en debatt i Radio Extrem. Då var Lüttge sååå saklig och ödmjuk. Men nu kom hämnden också för det.
Problemet med att helt onalytiskt och aggressivt såga av en bok, eller vad som helst för den delen, är att man på några minuter avfärdar något som en person kan ha jobbat i flera år med. Tough luck, säger cynikern. Men så enkelt är det inte. Man måste kunna kräva mer av en kritiker.
Efter en lika samstämmig hyllning till Malin Kiveläs debutroman fortsatte den kollektiva svadan då man tog sig an Annika Sandelins roman. Huvudpoängen i Lüttges attack var att verket är för kort för att kallas roman. Han hade räknat tecken, nämligen. Ja, och i Sanna Tahvanainens utmärkta (alla var förstås överens också om det) bok var det nog masturbationskapitlet som var det bästa … suck, vilken otrolig fars.