"Onödigt lidande"

I Hbl (23.6) citerar Staffan Bruun HD:s utslag i det uppmärksammade fallet då unga Eveliina dödades av tonårskillen Otto i Imatra:
     "Eftersom man inte kunnat bevisa att offret (Eveliina) gjorde kraftigt motstånd tyder ingenting på att Martikainen skulle ha förlängt gärningen eller på annat sätt åsamkat offret onödigt lidande."
     Det finns förstås en viss risk för att citatet är plockat ur sitt sammanhang, men hur som helst tyder det på en genomcynisk och minst sagt kränkande inställning till offret och offrets anhöriga.
     Enligt domstolsprotokollen gick händelseförloppet till så här: Eveliina är på väg hem på sin cykel då hon möter Otto. Av oförklarlig anledning vill Otto ge Eveliina "en läxa", han slår därför ner henne, släpar henne till ett dike, tar strypgrepp, pressar henne under ytan och ställer sig slutligen på hennes huvud så att hon drunknar i gyttjan.
     Nu har tre instanser i tur och ordning funderat på om det var dråp eller mord. Mord kräver enligt lagdefintionen planering och att gärningen är sällsynt grym. HD fastställer att det var dråp och väljer att tro på rättsläkaren som ansåg att Eveliinas motstånd kan ha varit "reflexmässigt", med andra ord hade hon kanske förlorat medvetandet redan då hon pressades under ytan. Därför led hon inte onödan.
     I onödan?
     Resonemanget tycks bygga på den bisarra utgångspunkten att Eveliina ändå måste dö, men tur i alla fall att hon (möjligen) inte led så mycket.
     Ja, om man spinner vidare på HD:s jurilogik kunde man säga att Otto av ren hygglighet oplanerat, snabbt och effektivt tog livet av Eveliina. Sånt belönas genom att plocka bort två år från fängelsestraffet.
     Självklart är ju att domarna alltid måste vara förankrade i lagen, och domstolarna ska inte låta sig påverkas av den lynchstämning som antagligen rått i Imatra. Det är också omöjligt för en utomstående att bedöma vilket straff, eller uteblivet straff, som gynnar Ottos väg tillbaka till det normala samhället.
     Men på något underligt sätt får man känslan av att det ofta är förövarna (som diverse våldtäktsmän) som sist och slutligen kommer relativt lindrigt undan genom att försvaret skickligt utnyttjar de diffusa förmildrande omständigheter som lagen ger möjlighet till. Man bara måste beakta att våldtäktsmannen är fast anställd och en hedersman, liksom.
     Sen står paragrafryttarna där, i detta fall HD:s domare, med rynkade pannor och medger att försvaret har en juridisk poäng i sitt resonemang och faller till föga.
     För oss andra är det helt egalt om Eveliina var vid medvetande eller inte då hon pressades ner i gyttjan. Hon dränktes - mördades - (här i allmänt språkbruk) fullkomligt utan orsak av en skolkamrat och egentligen finns det inte så mycket mer att tillägga.
     Men istället lägger HD bevisbördan på den dödade Eveliina. Hon borde ha förstått att efterlämna vattentäta bevis på att hon i sin dödskamp verkligen gjorde "kraftigt" motsånd.
     Finländsk rättvisa, på allra högsta nivå, har talat.