Hbl hade en viktigt insändare här om veckan (16.5). Erik Lagman från Stockholm berättade hur den finländska publiken betedde sig under slutskedet av VM-turneringen i ishockey. Under semifinalen var man inte för Slovakien och i finalen var man inte för Kanada, utan alltid bara mot Sverige. Att Sverige med minsta möjliga marginal förpassades till silvermedaljen kändes därför fint för finländarna, men ändå var man inte helt nöjd. 5-6 förlusten i kvartsfinalen tyngde sinnet. Så när Mats Sundin som en klen tröst för honom själv utsågs till bästa forward i turneringen reagerade den finländska publiken på det enda sättet den känner till … med högljudda burop.
Det visar att idiotin och lillebrorskomplexet är en mycket svårare och segare sjukdom än jag någonsin föreställt mig. Naivt nog kunde man ju ha trott att guldet 1995 och till exempel Nokias framgångar gett ökat självförtroende.
Men förlusten i kvartsfinalen, ja, det att den överhuvudtaget var möjlig, och ovannämnda beteende i finalen avslöjar obarmhärtigt att vi är tillbaka i ruta noll - och uppenbarligen alltid kommer att stå kvar där som dåligt förlorande finländska fjantar.
Värst av allt är att även jag för inte så länge sedan hade visat tummen ner åt Sundin.
Det kräver en rannsakan.
Varför ska man tycka illa om Sverige?
Alla vet vi klichésvaret, som kanske också innehåller några korn av sanning: För att svenskar är mjäkiga, för att svenskar har sitt folkhem, för att svenskar är ytliga, för att de inte säger rakt ut vad de tänker, för att de inte kan eller vågar säga perkele … men för många män och pojkar handlar det om att Sverige är så förbannat bra på lagsporter. Det heter a-v-u-n-d-s-j-u-k-a. Och mindervärdeskomplex. Värst av allt är kanske att Sverige fick brons i Fotbolls-VM år 1994, och annars också regelbundet spelar i slutturneringen. Om man får brons i fotboll är man tredje bäst i världen i världens största idrottsgren - en helt ofattbar prestation för Finland vars främsta merit är att vi en gång var en minut från fortsatt kval till en VM-turnering, men vi löste förstås grejen genom ett fixa till ett självmål i allra sista stund.
Denna bittra inställning till Sverige finns också till en del i Svenskfinland även om det naturligtvis finns regionala skillnader. En österbottning har antagligen inte Sverigeföraktet i blodet, men sannolikheten är stor att en helsingforssvensk, som jag, bygger upp detta ologiska beteende under tonåren i skolan. Tonårspojkar talar sport mest hela tiden, ofta på svenskfinska, och det är där det börjar. Man anammar retoriken från kvällstidningarna, kompisarna och från gatan.
Man blir en bitter avundsjuk ung finländare.
Komiskt nog har de inte alls fattat detta på andra sidan Östersjön. Svenska kvällstidningar kan helt aningslöst köra med rubriker över två sidor som "Finlands sak är vår" när Sverige flugit ut ur en hockeyturnering, och helt uppriktigt uppmana alla svenskar att hålla på Finland. Talande var också våra kvällstidningars förvåning då de refererade de svenska massmediernas reaktion på den absurda kvartsfinalen: "Värst av allt är att svenskarna inte ens är skadeglada" skrev de.
Just det. Efter upphämtningen i kvartsfinalen var svenskarna stolta (helt berättigat), och alldeles säkert uppblåsta och kaxiga (men det måste vi tyvärr bjuda på).
Men de var i alla fall inte skadeglada. De buade inte när Teemu Selänne blev vald till Finlands bästa spelare.
Det är tydligen skillnaden mellan att vara storebror och lillebror.