Du har bollen. Mellan dig och målet finns bara målvakten som rusar emot dig. Till höger en omarkerad spelkamrat som viftar med armen. Du har en tiondels sekund att fatta beslutet. Ska du passa? Eller ska du skjuta själv?
Svår fråga, men det är lätt att svara. Speciellt efteråt. Blir det mål gjorde du rätt, oberoende av vilken taktik du valde. Blir det inte gjorde du fel.
Sådan är fotbollens logik.
Det fick en av våra landslagsanfallare, Shefki Kuqi, erfara efter en kvalmatch tidigare i höst. I bortamatchen mot Makedonien försökte han själv avgöra från betydligt svårare lägen där han borde ha passat istället (det blev ju inte mål). Han uppger själv att det är därför som tränaren Jyrki Heliskoski petade honom från truppen – och så var veckans skandal inför matchen mot Rumänien i morgon ett faktum.
Så när man står vid sidolinjen och betraktar otaliga ivriga och glada fotbollsknattar som rusar omkring och man inte har så mycket vettigt att fundera på är det lätt hänt att man börjar se just passningen som symbol för något större.
Passningen som ett verktyg i uppfostran, nämligen. Många är vi föräldrar (och tränare) som troget en idealistisk tradition försöker lära sina pojkar och flickor: passa också, var inte för egoistisk, spela för laget. Och när vi säger så menar vi dessutom: Kom ihåg. Du är inte ensam på jorden, du måste lära dig att samarbeta. Och då handlar det inte längre om bara fotboll.
Men så läste jag en intervju som fick mig att springa in i väggen. Den blottade den förfärliga okunskap vi vanliga föräldrar har om fotboll. I ett långt personporträtt (publicerat i en av Ilta-Sanomats bilagor i fjol) om vår främsta striker, Mikael Forssell, framkom det att pappa Forssell hade haft ett helt annat budskap till sin bolltokige son: Passa aldrig så länge det finns ens en minimal chans att du själv kan göra mål. En lärdom som han, enligt artikeln, upprepade till lust och leda. Passa inte. Passa inte. Passa inte.
Vi vet alla hur det sedan gick.
Forssell är, trots att han är skadeskjuten för tillfället, vårt största och nästan enda hopp om en målspottare av världselitklass. En spelare som vi alla beundrar. Jag köpte ju den där Forssell-skjortan som födispresent till och med.
Så borde vi föräldrar byta taktik? Borde vi hjärntvätta glinet och väsa: ”Passa så sällan som möjligt! Kom ihåg! Du är ensam på jorden!”
Nej. Låt typen ha kul med sina kompisar i stället, så länge det går. Det finns ingenting mera asocialt än typer som aldrig passar.
Och framför allt för att också en spjutspets och gudabenådad målspottare som Forssell är beroende av en sak för att lyckas – bra passningar från sina lagkamrater. Och antagligen är ingen mera ödmjukt medveten om det än pappa och son Forssell.
Så fotbollen må i dag vara ett gigantiskt fyrkprojekt med upphypade superstjärnor som det krävs betal-tv för att få se på. Men en sak bevisas på nytt i match efter match, och det ska vi hylla fotbollen för: Ibland lönar det sig faktiskt att passa.