Lek är allvar
Finlands barn är stressade och känner sig pressade – de är olyckligast i Norden.
Ja, det var verkligen inte någon munter läsning professor Irmeli Järventie presenterade i den omtalade nordiska studien Inequal Childhood tidigare i juni.
Enligt Järventie tar våra barn steget in i vuxenvärlden alldeles för tidigt. De kommer in i ett sammanhang där prestationer, duktighet och betyg är de enda värdemätarna. Pressen blir för stor, de slutar vara barn och slutar leka för tidigt.
Usch va hemskt, säger vi alla.
Men nu ska vi tänka efter. Presterande barn? Duktiga barn? Framgångsrika barn?
Är det inte just sådana vi älskar att läsa om? Underbarnen!
Se bara på Husis och Volt (samma tendens finns överallt). I stort uppslagna personporträtt har vi läst om fantastiska finlandssvenska förmågor i badminton, fotboll och filosofi. De är välformulerande, de är fantastiska talanger och idrottsmännen är redo för internationell karriär.
Men de är samtliga tolvåringar. De är alltså barn. B A R N.
Absolut ingen skugga ska förstås falla över dessa förmågor eller deras föräldrar. Men varför kan inte journalisterna lämna barnen i fred? Jag är inte så säker på att barnen redan nu borde bli stjärnförklarade inför den breda allmänheten. Varför är det så bråttom?
Och hur mycket liknande, i mindre skala, pågår hela tiden i vanliga hem? Har vi faktiskt, kanske omedvetet, gått och lärt barnen att endast mätbara prestationer räknas, eftersom det känns som om det är så i vuxenlivet?
Man blir nog nervös av mindre. För vad ska den lilla hjälten göra till exempel sedan när tonåren kommer? Vara trogen omvärldens stora förväntningar och krav, alltså i värsta fall tygla sig, pressa sig, eller ska han eller hon kasta loss för en stund och vara en jobbig tonåring så som sig tyvärr bör?
Bara att inse. Risken för frontalkrock är enorm. Och den enda airbaggen som finns i det skedet är (eventuellt) förstående och smarta föräldrar.
Huh, vilket ansvar.
Så kanske vi måste gå långt tillbaka, åtgärda problemet i grunden. Kanske lösningen faktiskt finns i det där lekandet?
Lekandet kan säkert hjälpa att hålla barn borta från vuxenvärldens krav. Kan göra dem immuna, ja ointresserade, för prestationer, stress och annat vuxentrams i för tidig ålder. Men det kräver å andra sidan en total attitydförändring hos oss.
För vem är det som ska statuera exempel, som ska sluta kräva och pressa, som ska guida in en tvekande sex- eller åttaåring tillbaka till fantasivärlden om och när han eller hon börjar överprestera i skolan, på idrottsplan eller på pianolektionerna, och på det sättet söker mammas, pappas eller tränarens bekräftelse?
Det är inte dagis. Det är inte skolan. Det är inte Supernanny.
Det är du och jag.
Vi ska andas djupt, sluta flåsa och pressa, stretcha på oss, lägga oss på golvet, grabba en docka eller en leksaksbil, eller vad som helst, och bjuda in:
– Brrrrumm brrrrummm, nu leker vi ...
Se sedan efter en lång stund, eller om ett par veckor, din lekkamrat djupt i ögonen.
Jag tror inte du ser in i Nordens olyckligaste barn.