När mina klasskompisar och jag fyllde aderton år i mitten av 80-talet fanns det en oemotståndelig kraft som tvingade på oss rutiga byxor. Karakteristiskt för dessa byxor var att de var tunna som tidningspapper medan det rutiga och färggranna tygmönstret gjorde ägarna förvillande lika borttappade clowner på väg till golfbanan.
Samma otämjbara kraft som förmådde oss att klä ut oss som fjantar lurade oss även till det numera hädangångna och legendariska diskoteket, KY-Exit, i centrala Helsingfors.
KY var diskoteket som alla hatade att älska. Och det är ingen överdrift att säga att en hel generation storhelsingforsare fick sin första kontakt med det så hett eftertraktade vuxna livet just genom KY.
Först fick man köa. En lång slingrande, stillastående kö där man efter en och två timmar märkte att det som på vägen till diskoteket varit en snabbt stigande promillekurva - baserad på soave - nu byttes ut mot en långsamt sjunkande. Speciellt på vintern skapade detta bekymmer. Iklädd de omtalade byxorna i kombination med loafers i svart plast behövdes ju all fyllovärme som kunde uppbringas. Men att till exempel gardera sig med långa, varma, kalsonger var otänkbart eftersom risken att bli tagen på bar gärning iklädd en landetölps kläder var alltför stor.
Värre än vår ensidiga och smått barnsliga klädkod var att vår uppfattning om rättvisa tillintetgjordes redan då. Medan vi unga, ibland finniga, män på den andra timmen ute i kylan sysselsatte oss med pubertala fantasier om glada drinkar och utopistiska pusskalas, promenerade de vuxnaste - och smartaste - kvinnliga klasskamraterna smärtfritt förbi kön med VIP-kortet i handen och ett påklistrat smil på läpparna medan dörrvaktens sedvanliga grymtningar för en sekund byttes ut mot ett hoppfullt dräglande.
Vi lärde oss alltså att man i de vuxnas värld kommer allra längst med a) inställsamhet b) fräckhet och c) goda kontakter till maktens män.
I vår verklighet stod KY:s urblåsta och uppblåsta muskelbroiler till dörrvakt som en symbol för makten. Han var diktatorn i våra liv. Han ensam avgjorde graden av förödmjukelse vi fick stå ut med i kön.
Segerkänslan man erfor när man slutligen blev insläppt och man pungat ut med 30 mark övergick ändå snabbt i insikten om att allting var precis som förr. Rutinen var alltid den samma: först några drinkar i den nedersta baren - Rock Dog - sedan några hjälplösa danssteg på dansgolvet, och sedan som kvällens absoluta klimax en timme i infernot i översta våningen.
Infernot bestod av hundratals 18-åringar inträngda i ett korridorliknande rum med en medeltemperatur på fyrtio grader, där allting - människorna, luften och ölen - stod stilla eftersom det inte fanns en millimeter svängrum och där cigarettfoggen fick luften i Mexico City att framstå som en hälsokur för astmatiker.
Vi var fångar, vi var slavar, vi var ett slödder utan egen vilja, men varenda torsdag och söndag, som var finlandssvenskarnas kvällar, återvände vi snällt.
Förutom att den sociologiskt intressanta KY-epoken tio år senare har gett oss ett outtömligt samtalsämne står faktiskt mitten och slutet av 1980-talet för något historiskt när det gäller krogbranschen. På den tiden fick de allra flesta krogarna som bekant hålla öppet bara till klockan ett på natten, men det var på KY:s dörrskylt vår generation såg de första tecknen på en gryende liberalism. Till och med före Sovjet hade fallit stod det nämligen skrivet Öppet 20-? på diskotekets dörr.
Aldrig har ett frågetecken omgetts av en en så hemlighetsfull aura.
Och var säker på att det inte finns en enda fråga i Norra Järnvägsgatans historia som har ställts fler gånger än: "När stänger ni i dag?".
I och för sig innebar det spännande frågetecknet endast att KY kastade ut oss klockan ett på natten och ibland först klockan två. Några andra möjligheter fanns inte. Inte enligt lagen och inte heller i praktiken. Men klockan två uppfattades inte som en begränsning. Det uppfattades som total frihet, revolution, evigt festande, glad ungdom, vild ungdom, sommartider hej-hej, A-ha, Madonna, Nik Kershaw och så vidare.
I dag har allt förändrats. Krogarna stänger fyra, att köa uppfattas som den yttersta vanäran och en del 18-åringar tillbringar sin fritid med att ifrågasätta privatbilism, produktionen av industrimat och multinationella bolag.
Vilket bevisar att allting faktiskt inte blir sämre.