Nollans öl

Chockerande och personliga bekännelser regnar numera tätt i medierna. Vi börjar lära oss att ingenting längre är privat, allt är offentligt.
     Jag vill inte vara sämre, så håll i dig nu:
     Jag har druckit och betalat för en flaska alkoholfritt öl på krogen.
     Men jag gjorde det förstås i smyg, det var en affär endast mellan mig och den illmarligt leende krögaren. "Yks' bukkleri, kiitos", väste jag blixtsnabbt och till synes nonchalant över disken då melliskillarna råkade se åt ett annat håll. Jag fick krogens första och sista flaska. Den var rumstempererad.
     På vägen hem berömde jag mitt mod och min inre styrka. Jag hade stått upp mot systemet, tagit en fight, ensam och tapper. I och för sig var det bara jag som kände till denna stora triumf. För vem vill frivilligt vara den svagaste länken kring bordet? Jag klarade mig tack vare min överlägsna list: Färgen, skummet och glaset skyddade mig, ingen märkte vad jag egentligen konsumerade.
     För så där är det som bekant när alldeles vanliga vuxna män umgås: en outtalad pakt förutsätter att alla - eller eventuellt ingen - dricker alkohol. Alla mellanformer gör att osäkerhetskänslan sprider sig som ett virus kring bordet. Och den som väljer att dricka vatten gör i längden alltid klokast i att retirera hem.
     Men vad sker om du faktiskt vill vara med kvällen ut, men av någon anledning inte vill dricka? En lätt skrämmande tanke, visst, men icke desto mindre kan situationen uppstå när man minst av allt anar det.
     Det är tydligen där alkofritt öl kommer in i bilden. Och då är det lika bra att lära sig mantrat utantill - det smakar faktiskt inte så illa - som man trotsigt kan upprepa för sig själv, om och om igen.
     Men hur kommer det sig att mogna män mitt i familje- och/eller karriärslivet har en så infantil inställning till något som sist och slutligen ändå bara är en simpel dryck?
     Eftersom ingenting någonsin är vårt eget fel är det förstås samhället det beror på. Och den uppfostran vi fick … och skolböckerna … och politikerna. Ni är alltså många som har klantat er. Som barn och tonåring är det hysch-hysch-hysch och sen när man "äntligen" kommer över den stora krogbarriären (18 år) är det plötsligt bara att tuta och köra så länge det bara håller.
     Sylvia Bjon skriver (Hbl 1.6) att sjukhuspersonalen inte vill ge smärtlindring i form av morfin eftersom de säger sig vara oroade för att patienterna blir missbrukare. I resten av samhället är det paradoxalt nog precis tvärtom. Har du varit duktig? Börja supa, du är värd det!
     Man det värsta är att man i dagens otrygga värld uppenbarligen inte kan lita på någon. Unionen är bruten. I varje gäng kan det finnas en förrädare. Det är till och med möjligt att stollige Simppa som alltid envisats med att sitta bredvid dig har druckit nollans öl i många år redan.
     Och därmed är det i själva verket han som genom åren fått sig många goda skratt - på din bekostnad.