På vandring

Det är nu det börjar. Den konkreta inledningen på något nytt. I ryggsäcken finns nämligen inspirationen, den bortglömda reseskildringen På sommarvandring från år 1891 av turistpionjären och matematikern August Ramsay. Han satte standarden för den fria och nyfikna turisten som ger resan den tid den är värd. Med andra ord: Paddla, vandra, cykla. Eller njut av tåget.
     För att imponera på honom ska jag ska vandra från Helsingfors centrum till hans marker vid Esbo gård. Där bor hans sondotter som reste med honom och som kan berätta allt jag som författare vill veta om August.
     Hon tycker vandringen är en idiotisk idé. Objektivt sett har hon förstås rätt.
     - Ingen har vandrat hit från stan sedan August på 1930-talet.
     Men jag måste bevisa för August att jag menar allvar. Att jag vill bli hans kompis. Så det är pannlampa och anteckningsblock. Kompass och karta. Två bananer och mackor. Och till råga på allt storm, regn och översvämningar, januari à la 2005.
     Det är knappt 20 km om man kunde flyga, men jag har valt min egen sydliga rutt som jag inbillar mig att också August hade valt: så mycket skog, småvägar i sicksack och åker som möjligt. Det är Esbo jag ska upptäcka och fundera på. Mäter upp vandringen till knappt 30 km - en lång men dock gratis resa.
     Den första viktiga observationen gör jag på Munksnäs allén: en telefonkiosk! Måste pröva. En knarrande dörr och en display som fortfarande räknar i mark.
     - Varifrån ringer du? svaras det i andra ändan.
     Ha! Så här ska det vara, saldot som minskar med rasande fart, bara tid för det viktigaste, allt är bra, vi ses snart, semestervärlden som kallar på andra sidan glasdörren … resans olidliga lockelse.
     August visste att den vandrande turisten ser mera. Som den där galna cyklisten som i stormen kämpar igenom den översvämmade cykelvägen vid Ritobergsvägen - med vattennivån nästan upp till baken. Han trampar och trampar där under vattenytan som en statement till naturen om att inte heller vi människor går av för hackor. Och han kommer faktiskt över till andra sidan, knyter näven i ett jess, och så är han borta.
     Västerut, in i kulturlandskapet! Gallen-Kallela och Elfvik och sedan rakt in Bredvikens välmående boende. Och Esbo är stort och Esbo är urbant - men efter några pastellhusrader i Dåvitsby går jag över en liten bergsknall, träder igenom en osynlig port, och väl på andra sidan öppnar sig en helt ny "stad" från bergstoppen.
     Så långt ögat kan se: Åkrar, böljande kullar, grusvägar och Ring II. Lande-Esbo.
     Ringvägen måste korsas. Den fina gångbron, som måste ha kostat några miljoner, har ingen fortsättning på andra sidan utan leder turisten klatsch rakt in i en lerig åker, och där står man sen med stövlarna djupt i gyttjan och skymtar Hemtans vid horisonten.
     Så kan också författarlivet te sig.
     En timme senare famlar man vidare i ett naturskyddsområde med dystra granar men mjuk mossa, och det känns som om gore-tex® är en bluff för varannan droppe rinner igenom, brrr, bäst att hålla sig i gång hela tiden, och där gick jag igenom Suna och Äskrödjan och ett tu tre står jag på något som kanske är ett julgransplantage som övergår i oländig åker som övergår i skog. Alltså riktig skog.
     En djup skog som lystrar till namnet Fantskogen.
     Se upp för den här platsen. Det är här man slinter och åker kana i gyttjan. Och det är här man tappar bort sig, yrar omkring, följer lömska stigar som för en runtrunt, ("Helsingforsturist försvann i Fantskogen"), tills man bugar inför övermakten och ösregnet och inser fördelen med gammal hederlig kompasskurs.
     För att rädda mig går jag alltså spikrakt söderut, balanserande på stockar över den där vildmarksbäcken, och plockas upp av en skogsväg som för mig till Fantsbys relativa trygghet.
     Gatulyktor utan lyktor. Namnskyltar utan namn. Busshållplatser utan platser. Esbo bygger så det knakar, Fantsby gnager in sig i Fantskogen västerifrån. Allt är så nytt att få vet vad gatan heter som de flyttar in till. För August liknar alltsammans en Jules Verne-novell.
     Turisten styr norrut, korsar järnvägen och Ring III, och träder samtidigt in i en ny dimension. Det här är By-Esbo på traditionellt vis. Bageri, tandläkare, järnvägsstation. En banan slinker ner, varenda en tugga formas till en inre hyllning till Köklax.
     De sista kilometrarna går på autopilot. Jaha, urgamla stenbroar vid Esbo gård, jaha stenåldersbosättningar vid Spärrings, jaha det börjar skymma och snart måste man gräva fram lampan … mummel hoppas August är nöjd nu mummel … Jag finner rätt hus, fötterna har vandrat i över sju timmar, det här en resa jag aldrig kommer att glömma, och se! där står Augusts sondotter i dörröppningen, tittar på fåntratten med uppgiven min och konstaterar torrt:
     - Jag tror du behöver en handduk.