Förut fanns det två supermakter i världen. Två olika ideologier, två olika samhällssystem.
Skillnaderna kom fram till exempel på restaurangerna.
I USA rusade servitrisen fram, världens kanske bredaste smil från öra till öra, pigga och tindrande ögon, "hon älskar mig" hann man tänka, och sedan kom bekräftelsen då de älskvärda och personliga välkomstorden "How are you today?" yttrades.
Fullträff. Aldrig förr hade en servitris tyckt om en så mycket (och tänk så snabbt det gick).
En annan dag, en ny restaurang, en ny servitris - och fullträff igen. Och nästa gång samma sak. Och nästa. Och nästa.
Snart insåg man den fantastiska sanningen: Varenda servitris i hela Amerika älskade just mig. Lite konfunderande var det förstås att de alla betedde sig på samma sätt och sade samma sak.
I Sovjet och Ryssland krävdes det list, tålamod och massvis med tur för att överhuvudtaget ta sig in på en restaurang. Väl inne konfronterades man med en tom sal och en försvunnen servitris. Om servitrisen mot förmodan kunde spåras upp i något av bakrummen möttes man av trötthetens och likgiltighetens blick. "Stör mig inte!" sade blicken och så gick man i egenskap av oerfaren restaurangbesökare sin väg.
Alltså en total miss. Aldrig hade en servitris negligerat en så grundligt.
Och så fortsatte det: En annan dag, en ny restaurang, en ny servitris - och igen "stör mig inte!". Och nästa gång samma sak. Och nästa. Och nästa.
Snart insåg man den deprimerande sanningen: Varenda servitris i hela SSSR negligerade just mig. Lite konfunderande var det förstås att de alla betedde sig på samma sätt och sade samma sak.
Hemma i det neutrala Finland var det däremot svårt att få grepp om servicepersonalens känslor. Här bemöttes kunden varken med kärlek eller likgiltighet. Bara med grymtningar och med de numera klassiska bestämmelserna. Alla köper sin dryck själva! Förbjudet att gå från ett bord till ett annat med ett ölglas i handen!
Bäst var ändå det urgamla dansförbudet. På rockkonserterna i Kulturhuset i Helsingfors gick de uniformklädda vakterna fortfarande på åttiotalet omkring och såg till att den degenererade ungdomen verkligen satt i sina stolar och inte tog några olagliga danssteg.
Men sedan segrade USA och då började också vakterna dansa.
Faktum är att dagens festgeneration får göra precis vad de vill hur sent de vill - vilket, absurt nog, ibland gör livet lite tråkigare.
För de finländska servitörerna innebar paradigmskiftet att grymtningarna förpassades till historien. Det är inte bara menyn och reklamsloganerna som skall gå på amerikanska, nu skall också personalen bete sig amerikanskt.
Bäst i klassen är Planet Hollywood i Helsingfors. Huvudstadens eget mini-Amerika. The best of the west! Där svärmar den kroniskt leende och överhurtiga servicepersonalen omkring en, bombarderar en från flera håll med amerikanskt small-talk, envisas med att ständigt fråga om "allt är okej", och när man beställer en enkel hamburgare får man svara på ett tiotal frågor om exakt hur den där burgaren skall tillredas. Medan allt detta pågår patrullerar generalservitören omkring och kontrollerar att undersåtarna har den där rätta servicementaliteten.
Djisuz också! som finlandssvensken skulle säga.
Vänlig, effektiv och personlig service är det bästa som finns. Och det är just det som den amerikanska modellen påstår sig stå för. Men ingenting kunde vara längre från sanningen - för i denna ideologi är spontanitet en svordom och det förutbestämda kung. Varenda fras, varenda gest och vartenda smil är fastställt i beteendereglementet som krogkonsulterna lär ut.
Trots förlusten mot supermakten USA är ryssarna inte riktigt lika duktiga som finländarna på att införa den amerikanska modellen. Allt har visserligen förändrats framför allt på lyxrestaurangerna men på ett vanligt matställe utspelas fortfarande de traditionella dusterna mellan kund och personal. Servitören inleder kanske kampen med ett tappert "gå din väg!", men om kunden är erfaren sitter han ändå snart och smörjer kråset.
Denna ryska restaurangritual har faktiskt sin charm och spänning, men de flesta finländare vill absolut inte adoptera systemet från öst. Istället tar man kritikslöst emot den konstgjorda service á la Amerika som blir allt vanligare på innekrogarna i huvudstaden.
Och tänk. Ibland längtar man faktiskt - bara en liten aning - tillbaka till de ovänliga, men ärliga, finländska grymtningarna.
(Fotnot tillsatt senare: Planet Hollywood dog relativt snabbt, och det sörjer jag inte … )